NYHET Katarina Kärnebro är 38 år och kommer från Bjurholm. Hon är utbildad lärare i årskurs 4–9 och gymnasielärare i svenska och engelska. Hon har tidigare jobbat på både högstadiet och gymnasiet och blev under tiden intresserad av språk och kön. Katarina disputerade 22 november med sin avhandling Plugga stenhårt eller vara rolig? Normer om språk, kön och skolarbete i identitetsskapande språkpraktiker på fordonsprogrammet.
– Jag var väldigt intresserad av problematiskt språkbruk i skolan, som rörde till exempel sexism och homofobi. Det är vanligt förekommande bland elever och ungdomar i allmänhet och det kan vara svårt att som lärare veta när man ska ingripa. Jag ville undersöka fenomenet, eftersom det är intressant hur kön och könsidentiteter förhandlas fram.
Katarina har studerat hur elever på fordonsprogrammet på gymnasiet använder sig av språkpraktiker och har sett att dessa fungerar som både gemensamhetsskapande och hierarkiserande.
– Det blir lätt en likriktning i helklassamtalen, där några få elever dominerar samtalet, säger Katarina. De andra eleverna får då svårt att uttrycka andra perspektiv och synsätt. Det är en stark heterosexuell norm och för att inte uteslutas ur gemenskapen måste eleverna hålla sig till den.
En av slutsatserna som Katarina kommer fram till i sin avhandling är att lärare och elever måste bli medvetna om heteronormer och kategoriseringar och vad dessa gör. Elever kategoriserar sig själva som teoretiker eller praktiker, vilket får stor betydelse för vad de tror att de kan göra. Samma sak gäller för pojkar och flickor och vilka föreställningar och förväntningar som finns på pojkar respektive flickor.
– Det som varit mest intressant har varit det interaktionella perspektivet, att titta på hur samtal växer fram och vad som händer i dem, säger Katarina. Vad olika yttringar får för effekter. Något som sägs i början av en lektion kan påverka vad som händer sen. Det är viktigt att lärare får utbildning om vad som händer i samtalen mellan elever, hur maktrelationer mellan elever förhandlas fram och också hur man gör för att föra ett gott, lärande samtal. Det tas för givet att alla kan samtala, men det är precis som med andra färdigheter – det kan tränas upp. För att kunna göra det måste man bli medveten om vad det är för något och vad som händer. Jag tror också att det behövs mycket mer forskning inom området.
– Det skulle vara intressant att gå vidare med hur man som lärare kan få elever att inta andra perspektiv, det känns viktigt, fortsätter Katarina. Tidigare studier har visat att det är problem med homofobi, sexism och rasism i manligt dominerade yrkesförberedande program. Förklaringen kan vara att det är några få elever som dominerar och skapar en auktoritär diskurs, och det finns inte utrymme för att vara på något annat sätt. Frågan är då vilka medborgare vi ska fostra. I gymnasiet är det mycket fokus på kunskapsuppdraget och man tänker kanske att fostran redan är avklarad i grundskolan. Men det finns ständigt saker att göra för lärarna.
Vad händer nu efter disputationen?
– Jag har ingen mer forskning inplanerad just nu. Jag ska återgå till min lärartjänst och hoppas kunna bidra till skolan med saker jag lärt mig här.
Vad har varit det bästa med forskarutbildningen?
– Det har varit väldigt personligt utvecklande. I mitt fall har jag verkligen fått sätta mig in i det jag har varit intresserad av. Jag hoppas att de slutsatser jag kommer fram till ska vara till nytta för andra också, både för forskarsamhället och aktiva lärare. Jag hoppas att lärare genom att läsa min avhandling kan få insikt i hur det funkar i deras egna klassrum. Jag hoppas att skolpolitiker och andra forskare ska få upp ögonen för vad läraryrket egentligen innebär. Det är komplext, läraruppdraget, avslutar Katarina.
Redaktör: Veronica Wiman Nilsson