På safari i honungsbiets fantastiska värld

Forskaren Natuschka Lee erbjuder i samarbete med Umeå ortens biodlarförening och Studieförbundet Vuxenskolan i Umeå bisafaris på Campus Bigården vid Umeå universitet för personal, studenter och allmänheten.

BildIngrid Söderbergh

Det här är ett roligt sätt att under en stund komma nära bin och med egna ögon, och under handledning, ta del av det fantastiska livet i en bikupa.

– Det här är ett roligt sätt att under en stund komma nära bina och med egna ögon, och under handledning, få ta del av det fantastiska livet i en bikupa. Dessutom får man lära sig om honungsbiets betydelse för vårt samhälle samt om deras samspel med övrig natur, säger Natuschka Lee, forskare på Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet.

Umeå universitets bikupor på Campus Bigården är uppställda i skydd av staket och lås bakom Växthuset på Artedigränd. I år är det cirka 200 000 bin som huserar i sex färgglada kupor. som är tillverkade av frigolit. De består av bottenlösa lådor som travas på varandra så att bina alltid har det utrymme som krävs. Honungsbiet är ett socialt bi, det vill säga att det bildar samhällen. Ett bisamhälle utgörs av en drottning, 200 till 300 drönare, samt upp till 90 000 arbetsbin.

Rök gör bina slöa

Natuschka Lee puffar med en speciell plåtkanna rök runt kupingången under några minuter innan hon öppnar upp kupan. Röklukten gör att bina tror att deras hem står i brand, så de kommer genast påbörja en evakueringsplan. I stället för att försvara kupan kryper de in och börjar äta honung för att förbereda sig på att flyga iväg och hitta ett nytt hem, vilket gör dem slöa och långsamma.

Fast de flesta bin har krupit undan så känns det ändå lite obehagligt att stå så nära bikupan från början, men Natuschka Lee försäkrar oss om att campusbina, som tillhör underarten nordiska bin, är väldigt vänliga och att bina bara blir stickbenägna om man beter sig olämpligt och förstås när man ska skörda en del av deras honung.

Natuschka Lee puffar med en speciell plåtkanna rök runt kupingången under några minuter innan hon öppnar upp kupan.

BildIngrid Söderbergh

Under närmare en timme berättar Natuschka med inlevelse om binas liv: till exempel deras deras komplicerade fortplantning – där arbetsbina är sterila honor och drottningen parar sig endast en gång i livet med drönare som dör efter fortplantning – och hur de skaffar mat och boar in sig och överlever vintern.

Hon tar också upp den nuvarande debatten om konkurrensrisker mellan honungsbin och vilda pollinatörer. 

– Jag måste få poängtera att honungsbin förblir viktiga för vårt samhälle och vår livsmedelsproduktion, men man måste vara medveten om hur många bikupor man ställer upp på olika platser. Det är aldrig honungsbiet som är miljöboven i sig, utan det är hur vi människor hanterar våra bikupor.

Samlar nektar och pollen

Arbetsbina är som det låter de som gör jobbet! De kan kommunicera med varandra rörande förekomster av dignande näringskällor och kan på så sätt samordna arbetsinsatsen när de samlar in mat från blommor.

– Det är fascinerande hur bina flyger dit maten finns just nu och kan dra i väg upp till flera kilometer och sedan hitta hem igen, säger Natuschka Lee. I samband med skolprojektet Pollenjakten kunde vi dokumentera deras olika blombesök runt om i hela Sverige.

Ett honungsbi har hittat mat i en vitklöver.

BildJohanna Gufler

En solig dag, som den här julidagen, är många bin ute och letar efter mat. Honungsbiet har två näringskällor: nektar, som framför allt innehåller kolhydrater, och pollen som framför allt innehåller protein. Nektarn sugs upp ur blommorna med hjälp av biets rörliknande tunga och tas upp i honungsmagen där den omvandlas till honung. Biet spottar därefter upp honungen när det är tillbaka i kupan.

När biet tränger in i blommorna fastnar pollen på alla håriga kroppsdelar. Därifrån avborstas det och klibbar fast på bakbenen i så kallade pollenkorgar. Allt pollen fördelas alltid lika på bägge benen, för att inte en ojämn belastning ska försvåra flygandet vid hemfärden. Biet har ett mycket gott lokalsinne. När det samlat så mycket det orkar föra med sig (upp till en tredjedel av dess vikt!) flyger det den genaste vägen hem.

Honungen skördas

Vid hemkomsten till kupan vilar sig biet vanligen en stund på flygbrädet och beger sig sedan in i kupan. De olika typerna av last lämnas av på olika sätt.

På flygbrädet är det en tät trafik av avgående och anländande bin.

BildIngrid Söderbergh

– Nektarn kan dels genast ges som föda till hemmavarande samhällsmedlemmar, dels tömmas i förrådsceller av bivax. Det pollen som inte används direkt till föda, nedpackas i särskilda bivaxceller liksom honungen. Bivaxet är en ytterst viktig produkt för bisamhället och är ett fantastiskt material, som bina producerar i körtlar på bakkroppen och använder till byggnadsmaterial. 

Forskaren natuschka Lee håller upp en ram med honung för beskådning.

BildIngrid Söderbergh

Under sommaren växer honungen och vaxen till sig på ramarna i bikuporna. Natuschka Lee och hennes medarbetare skördar sedan honungen i augusti eller början av september månad.

Den slungade honungen tappas i burkar.

BildMattias Pettersson

Safarin börjar gå mot sitt slut. Avslutningsvis berättar Natuschka Lee att honungsbin inte går i dvala vilket är lätt att tro. Under den kalla årstiden sitter bina i stället samlade på och mellan vaxkakorna och bildar en klunga eller klase (”vinterklot”), vanligen i mitten av kupan. Genom att sitta tätt sammanpackade och inta föda ur de insamlade förråden, lyckas de hålla kroppstemperaturen över +8 grader Celsius även under de kallaste vintermånaderna.

– Efter att vi har skördat en del av deras honung, brukar vi stödmata bisamhällena inför vintern. Vi utför även olika förebyggande åtgärder för att minska risken för parasiter såsom varroakvalstret och mikrosporidien Nosema.

Stort spektrum av smaker

Nu vet vi mer om hur ett bisamhälle ser ut och fungerar. Vi får dessutom lära oss lite om deras ekologi, samspel med vilda pollinatörer samt om de insektslingor som har ställts upp i Umeå region inom LONA-projektet för vidare observation av samtliga pollinatörer.

Bisafarin avslutas med fika och honungsprovning. Vi inser under provningen att det finns en enorm mängd olika smaker och konsistenser på honung beroende på vilka växter som bina har besökt i sin jakt på föda.

Bisafarin avslutas med fika och honungsprovning. Här provar sommarjobbare Johanna Gufler och forskaren Natuschka Lee en honung från alperna.

BildIngrid Söderbergh