Ny bok täcker in vit fläck på kartan

Richard Pettersson museologi- och kulturarvsforkare

BildPer Melander

Vi är ju numera alla turister av och till, men ingen tycks vilja vara det, allra minst (positivistiskt) distanserade forskare

I bokens förord skriver Richard Pettersson: ”Kulturarvsturismens svenska historia. Vem är galen nog att skriva en bok om något sådant amorft (formlöst) och komplext?”

Samtidigt var det tvunget att bli så, eftersom han fångats av en förvånade insikt; en sådan här översikt finns ju inte.

I bokens inledning förklarar han vidare: ”… jag skrev inledningsvis för min egen del, för att sätta mig in ett forskningsfält, för att förstå den företeelse jag nu skulle forska om. Men arbetet växte, tog egen riktning, började kommunicera med mig”.

Inget hastverk

Richard Pettersson säger att större delen av boken är skriven under covid-19-året 2020. Att isoleringen ibland har haft sina fördelar. Men att boken trots det inte är något hastverk.

Bild Bokförlaget h:ström

Boken handlar om kulturarvsturism, och förledet i den hänvisningen är ju hans specialitet. Och hur det för honom rör sig om dryga två decennier av undervisning, handledning, forskning och akademisk vardag. Att han har prövat, kommit tillbaka, omvärderat.

Han påpekar ytterligare hur forskningen om turism allmänt, och även kulturell turism, numera är väldigt omfattande och tillägger:

– Men den är samtidigt oftast i hög grad nischad och specialiserad. Samhällsvetenskap som kulturgeografi och olika schatteringar av företagsekonomi och entreprenörsforskning dominerar.

– Den humanistiska forskningen och inte minst historisk översiktlig forskning om turism är därför betydligt mer blygsam i sammanhangen. Rörande mitt fält har forskningen dock gått från liten till mitt emellan.  

Alla är turister

På frågan om det finns det något som överraskat eller förvånat honom när gäller arbetet med boken nämner han inledningsvis detta med att turismen är så pass svagt beforskad inom humaniora.

– Annat som slog mig under arbetet med boken är att forskningen överlag framstår som distanserad gentemot turismen som fenomen. Detta blev väldigt påtagligt, för en humanist som numera har för vana att tänka på reflexivet och beakta det egna skrivande subjektet i forskningsprocessen.

– Vi är ju numera alla turister av och till, men ingen tycks vilja vara det, allra minst (positivistiskt) distanserade forskare.    

I boken driver Richard Pettersson tesen att kulturarv som fenomen och samhällsföreteelse i hör grad är betingad av turism.

– Jag beskriver hur kulturarvssektorn har gått från att betrakta turism och museiverksamhet som två väsensskilda verksamhetsfält, till att alltmer närma sig varandra.

– Men, det finns fortfarande professionsbetingade hinder som ibland är reella, ibland baserade på fördomar. För att kunna analysera och argumentera kring detta, ägnar jag stor del av bokens avslutande del åt att beskriva hur kulturarv som sociokulturellt fenomen kan tolkas.

Läsas av alla

Han säger att boken kan läsas av alla som är intresserade av och vill veta mer om kulturarvsturism. Men att texten dock är anpassad för en akademiskt grundutbildad läsare. Till exempel förklarar han inte vad han utgår från är teoretiska allmängods, som ”kulturellt kapital” (Bourdieu) eller ”tankestil” (L. Fleck).

– Läsaren behöver dock inte vara särskilt påläst; jag har strävat efter att ge en intuitivt begriplig framställning, även om man eventuellt inte hänger med i alla termer och teoretiska passningar.

– Nämnda hänvisningar fungerar ju exempelvis utmärkt för att skapa förståelse och sammanhang, även för den teoretiska novisen.    

Avslutningsvis säger Richard Pettersson att det har varit fantastiskt givande att arbeta med bokens tematik och att ämnet förvånade honom med att vara så extremt brett och mångfacetterat.

– Att skriva om (kulturarvs)turism är i hög grad att försöka fånga och beskriva bevekelsegrunder bakom våra moderna sätt att leva och se på världen.