NYHET I våras kom boken Myndigheterna har ordet ut. Den handlar om hur myndigheters texter blir till, ser ut och tas emot av sina läsare. I boken får läsaren ett helhetsperspektiv på hur den skriftliga kommunikationen ser ut mellan svenska myndigheter och medborgare, från produktionen till texterna i sig till mottagandet.
Författarna diskuterar också hur förutsättningarna för ett framtida klarspråksarbete ser ut och tar upp problematik kring ämnet.
– Det är ingen handbok, vi ville problematisera mottagaranpassning och myndigheters kommunikation i förhållande till klarspråk och språkvård, berättar Marie Sörlin, en av författarna till boken och lektor i nordiska språk.
Boken presenterar alltså inga färdiga lösningar, utan har som syfte att väcka tankar kring myndigheters kommunikation. Den är skriven för både forskare som är intresserade av området och för studenter, i första hand på språkkonsultprogrammet. Boken kan också användas av deltagare på en kurs i klarspråk, där någon språkkunnig håller i trådarna.
– Det förekommer en del språktermer, så om boken ska läsas av myndighetsskribenter som inte har så mycket kunskaper i till exempel grammatik är det bra om läsarna får lite stöd av en språkkonsult.
Boken ingår i Språkrådets skriftserier och var från början ett beställningsjobb från rådet förra året. År 2001 gjordes nämligen en utvärdering av myndighetsspråket, och Språkrådet ville veta vad som hänt med myndighetskommunikationen på tio år.
– Helt klart har webben slagit igenom på allvar, berättar Marie. Vissa texttyper som fanns 2001 var svåra att hitta motsvarigheter till år 2011. Sådant som bara fanns i en pappersbroschyr för tio år sedan finns nu ofta bara på webben. Det man kan säga om formen är att texterna har blivit mer multimodala, med mer form och färg. De problem som finns ligger inte så mycket i orden eller meningsbyggnaden utan snarare i innehållet.
Marie och hennes kollegor undersökte ett brevutskick från Skatteverket till privatpersoner, där mottagarna skulle skicka in sitt lägenhetsnummer. I undersökningen framgick bland annat att syftet med utskicket inte var helt entydigt för alla mottagare.
– De fick inte heller veta varför de skulle göra det som anvisades i texten, eller vad som skulle hända om de inte gjorde det. Myndigheten har inte kunnat leva sig in i mottagarnas situation.
Marie Sörlin är lektor i nordiska språk med inriktning mot modern svenska och håller bland annat kurser på språkkonsultprogrammet. Just nu jobbar hon, tillsammans med författarkollegorna Catarina Nyström Höög och Hedda Söderlundh, på en forskningsansökan på samma tema som boken, myndighetskommunikation mellan myndigheter och privatpersoner.
Redaktör: Veronica Wiman Nilsson