NYHET I sin nya bok uppmärksammar Pelle Snickars, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, hur medier använts för att både dokumentera och representera kulturarv under lång tid.
Kulturarvets mediehistoria: dokumentation och representation 1750–1950
BildNumera digitaliseras arkiv, bibliotek och museer sina samlingar för att ytterligare bevara dem för eftervärlden. Men även om själva digitaliseringen är en relativt ny företeelse, innebär det inte att det är först nu som kulturarvet översätts till andra medier. Att kulturarvet har en mediehistoria uppmärksammas inte så ofta.
I sin nya bok, Kulturarvets mediehistoria: dokumentation och representation 1750–1950, går Snickars igenom hur medier använts av en rad svenska och internationella museer, bibliotek och enstaka arkiv för att både dokumentera och representera kulturarv under en mycket lång tidsperiod – från cirka 1750 till 1950.
Att kulturarvet har en mediehistoria uppmärksammas inte så ofta.
I boken redogörs mediehihstoriska diskussioner inom biblioteks- och museiväsendet, hur medier testades och modifierades för att så småningom praktiskt börja användas.
Trots att motståndet var ibland betydande, och ointresset likaså, går det inte att bortse från att medier i högsta grad var involverade i själva processen av att sär- och urskilja vad som skulle betraktas som kulturarv – genom själva medieringsakten.
Boken, som är Snickars tjugoandra, hittas i sin helhet som pdf här
