NYHET Elisabeth Olivius, docent i statsvetenskap vid Umeå universitet, kommenterar Nobels fredspris 2022.
Nobels fredspris 2022 tilldelas den belarusiske människorättskämpen Ales Bjaljatski, ukrainska människorättsorganisationen Center for Civil Liberties och ryska människorättsorganisationen Memorial. Årets pristagare representerar civilsamhället i sina respektive länder och de har alla jobbat för att skydda medborgares grundläggande rättigheter. Elisabeth Olivius är docent i statsvetenskap vid Umeå universitet och forskar bland annat om civilsamhällets roll i fredsbyggande.
Elisabeth Olivius, docent i statsvetenskap vid Umeå universitet.
BildMattias Pettersson– Nobelkommittén vill sannolikt ta avstånd från Rysslands invasion av Ukraina och det brott mot internationell fred och säkerhet som denna aggression utgör. Men valet av pristagare från civilsamhället speglar också en bredare tro på civilsamhällets potential som fredsbyggare. Detta är något som under en längre tid präglat både FN och andra organisationer som arbetar med fred och säkerhet. Civilsamhället ses som en arena där värderingar som mänskliga rättigheter och demokrati försvaras, och där dialog mellan människor från olika grupper kan möjliggöras. Givet denna utbredda syn på civilsamhället som en arena för fredsbyggande, och givet hur aktuellt och uppmärksammat kriget i Ukraina är, så är valet av pristagare inte så överraskande.
Elisabeth Olivius tror att för auktoritära ledare som Putin i Ryssland eller Lukasjenko i Belarus blir utnämningen en bekräftelse av deras världsbild, där de uppfattar västvärlden som fientlig, och civilsamhällesorganisationer som potentiella agenter för utländska intressen eller till och med landsförrädare.
– För de utnämnda organisationerna kan nog priset vara både en välsignelse och en förbannelse. Utnämningen ökar deras synlighet, vilken kan leda till ökat internationellt stöd, både moraliskt och ekonomiskt. Å andra sidan minskar deras förmåga att operera i det tysta och gå under radarn i relation till myndigheter, särskilt då i Ryssland och Belarus, som inte uppskattar deras arbete. Risken för repression och våld mot dessa organisationer kan därför också öka. Detta pekar på något som är viktigt inte bara i dessa länder – civilsamhällesorganisationers förmåga att bidra till fredsbyggande kringskärs ofta av den politiska kontext där de verkar, särskilt i auktoritära stater. Därför är det viktigt att komplettera en retorik om civilsamhällets betydelse med en kritisk analys av civilsamhällets villkor, och med kloka strategier för hur civilsamhällets arbete för fred kan stöttas på ett bra sätt.
– Jag tycker att det är ett bra val, även om det naturligtvis finns många andra konfliktsituationer i världen där civilsamhället också gör ett viktigt arbete för fred trots stora risker och hinder. Men förhoppningsvis kan årets fredspris bidra till att uppmärksamma civilsamhällets roll och villkor både i Ryssland, Belarus och Ukraina samt i andra konfliktsituationer.
