NYHET Förändringar i vävnaden i männens prostatakörtel kan ge viktiga ledtrådar för att både hitta prostatacancer och för att förstå om cancern måste behandlas. Det visas i en ny avhandling.
Maria Nilsson, doktorand vid Institutionen för medicinsk biovetenskap
BildMattias Pettersson– Det går att se att den vanliga vävnaden i prostatan förändras när det finns en tumör i närheten. Genom att mäta nivåerna av vissa ämnen i denna vävnad finns också möjligheten att bedöma hur aggressiv tumören är och därmed om den måste behandlas, säger Maria Nilsson, doktorand vid Umeå universitet.
I sin avhandling analyserar Maria Nilsson nivåerna av tre ämnen i prostata och deras koppling till prostatacancer och aggressiva former av tumören.
Med dagens metoder är det ibland svårt att särskilja aggressiva tumörer i prostata från långsamväxande tumörer som inte kräver behandling. Det leder till att vissa män inte får tillräcklig behandling, medan andra får behandling i onödan med de komplikationer det kan leda till.
För att diagnosticera prostatacancer tas vävnadsprover, nålbiopsier, från prostatan. Det är dock vanligt att nålsticket inte träffar tumören, utan vävnaden runt omkring. Forskarna har dock sett att sådana prover också kan ge värdefull information, eftersom även vävnaden runt tumören förändras när det finns en tumör intill.
I avhandlingen visar Maria Nilsson att forskargruppen funnit att patienter med höga halter av faktorn LOX, Lysyl oxidase, i vävnaden hade större risk att dö av prostatacancern. Det innebär att LOX skulle kunna användas som en så kallad prognostisk markör, det vill säga en indikator som kan förutsäga hur aggressiv tumören blir. I försök på råttor kunde man även se att tumörens tillväxt minskade om LOX funktion som enzym blockerades medan tumören försökte etablera sig. Om LOX istället blockerades efter att tumören redan hade etablerat sig, ökade istället tumörens tillväxt.
Ett annat ämne som studerades var HO-1, Heme oxygenase-1. Det gick att se att nivåerna även av det ökade runt aggressiva tumörer, särskilt i makrofager som ingår i kroppens immunförsvar. Höga halter av HO-1 var kopplat både till ökad tumöraggressivitet och till metastaser i skelettet.
En tredje markör som studerades var proteinet MSMB, Microseminoprotein-β. Det proteinet finns i normala fall i höga nivåer i en frisk prostata men reducerat i prostatatumörer. Forskarna kunde se att MSMB är lägre även i vävnaden kring tumören, ju närmare tumören desto lägre värde. Resultaten antyder också att minskade nivåer av MSMB-proteinet i blodet kan hänga samman med minskade nivåer i prostatan.
– Fler studier behövs, men våra resultat pekar på nya möjligheter att med högre precision bedöma tumörer i prostata. Det kan på sikt förbättra förutsättningarna för att ge rätt behandling till rätt patienter i tid, säger Maria Nilsson.
Prostatacancer är en av de vanligaste cancerformerna. Varje år diagnostiseras cirka 10 000 män i Sverige för cancer i prostatakörteln. I många fall växer tumörerna långsamt och kräver ingen behandling. Men om cancern är aggressiv och modertumören bildar dottertumörer, metastaser, blir den farlig för patienten. Ungefär var femte patient med prostatacancer avlider i sjukdomen.
Maria Nilsson är född i Göteborg och tidigare utbildad i molekylärbiologi vid Umeå universitet.
Maria Nilsson, Institutionen för medicinsk biovetenskap, försvarar fredag 26 februari kl. 9.00 sin avhandling Tumörinstruerad normal vävnad - studier om potentiella tumörmarkörer och terapeutiska mål i tumörens närliggande vävnad i prostatacancer. Fakultetsopponent: Kristian Pietras, Lunds universitet. Huvudhandledare Sofia Halin Bergström. Delta via Zoom: https://umu.zoom.us/j/62502977188.
