NYHET Vissa antikroppar i blodet kan visa om en person med ledgångsreumatism löper ökad risk att senare bli allvarligt sjuk och få ledskador. Det visar en ny avhandling vid Umeå universitet. Genom att tidigt veta vem som riskerar svår reumatism kan man sätta in förebyggande och individanpassad behandling.
Antonia Boman, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin.
BildMattias Pettersson– Det gick att se ett samband mellan en ökad ledskada hos en del patienter och en viss typ av antikroppar som inte var direkt kopplade till inflammationsgraden. Det talar för att det finns mekanismer bakom benförstörelse som inte direkt hänger samman med inflammation och att behandlingen därför inte bara bör styras av inflammationsgraden, säger Antonia Boman, doktorand vid Umeå universitet.
mekanismer bakom benförstörelse som inte direkt hänger samman med inflammation
I sin avhandling har Antonia Boman och den forskargrupp hon ingår i identifierat ett antal markörer som skulle kunna användas för att bättre förstå sjukdomsförloppet. Reumatoid artrit, eller ledgångsreumatism, är en kronisk sjukdom med varierande förlopp. En del får en mild sjukdom, medan andra får svårare sjukdomsyttringar med bland annat ledförstörelse och symtom utanför lederna. Patienterna har även en ökad risk för att drabbas av och ökad dödlighet i hjärt-kärlsjukdomar.
Att tidigt i förloppet kunna identifiera patienter med risk för ett svårare sjukdomsförlopp kan vara av stor betydelse för att kunna sätta in rätt förebyggande behandling.
Forskarna fann att trots förbättrad behandling och mindre sjukdomsaktivitet, förekom fortfarande en ökad ledskada hos vissa patienter med en viss typ av antikroppar som benämns antikroppar mot citrullinerade peptider. Det styrker teorin att det finns mekanismer av benförstörelse som inte är direkt kopplade till inflammation. Idag styrs valet av behandling till stor del av graden av inflammation och sjukdomsaktivitet, men det bör alltså gå att hitta andra indikatorer som ytterligare ger stöd till individuell anpassning av behandlingen.
Det gick att se att vissa undergrupper av dessa antikroppar och även markörer som är relaterade till ben hade samband med sjukdomsprogress och ledskador under två år efter insjuknandet i ledgångsreumatism. Den benrelaterade markören där man kunde se sambandet var RANKL, medan det för andra benrelaterade markörer inte sågs något sådant samband.
I avhandlingen ingår också en studie av hormonella faktorer och kopplingen till hjärtkärlsjukdom hos patienter med ledgångsreumatism. I denna studie sågs att risken för hjärtkärlhändelse var högre hos de som drabbades av ledgångsreumatism efter klimakteriet och att hormonella faktorer såsom antalet barn också kunde ha en betydelse för risken.
Avhandlingen baseras på patientdata från reumatologklinikerna i de fyra nordligaste länen, där patienter med nydebuterad ledgångsreumatism följts på en särskild mottagning sedan 1996. Dessa patienter följs regelbundet med det övergripande syftet att kunna analysera sjukdomsförlopp, faktorer relaterade till ett svårare sjukdomsförlopp och förekomst av andra sjukdomar till exempel hjärt-kärlsjukdom. Till studierna i avhandlingen har forskarna analyserat markörer och antikroppar i blodet och utvärderat dessa i förhållande till sjukdomsaktivitet, behandling och ledskador påvisade med röntgen. En enkät har genomförts med kvinnliga patienter upp till 80 år angående hormonella faktorer.
Om disputationen
Antonia Boman, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, försvarar torsdag 30 september kl. 9.00 sin avhandling Tidig reumatoid artrit – biomarkörer och hormonella faktorer i relation till sjukdomsprogress. Opponent Inger Gjertsson, Göteborgs universitet. Huvudhandledare Solbritt Rantapää-Dahlqvist. Bergasalen, Norrlands Universitetssjukhus.
