NYHET Han är lektor och forskande docent i ämnet museologi vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet.
Richard Pettersson, Institutionen för kultur- och medievetenskaper.
BildPer Melander– Min väg blev minst sagt krokig och udda. Jag är en arbetargrabb från Norrbottens inland, där i princip ingen i släkten eller bekantskapskretsen läst vidare på universitet. Den mentala tröskeln till att seriöst tänka sig högre studier var skyhög. Min plan var att bli byggnadssnickare, så jag gick en tvåårig gymnasieutbildning och började därefter jobba som lärling på ett antal byggen.
– Jag hann även med att testa andra arbeten – skolvaktmästare; parksskötsel; jobb med fotokopiering; ackordsarbete i husindustri, etc. Men inget kändes rätt. Som poeten Bob Hanson konstaterade om sitt fabriksarbete: ’Det funkade, så länge man inte – absolut inte – tänkte på vad man höll på med!’ Jag insåg att jag måste byta spår. När jag stod och spikade panel till ett bygge i Arvidsjaur, bestämde jag mig.
– Jag sökte först plats vid öppna linjen på Älvsby folkhögskola, för att få nödvändiga gymnasiekompetenser. Det skulle visa sig vara ett lyckokast då skolan härbärgerade fantastiska lärare som brann för en humanistisk livssyn. Därifrån blev det fortsatta krokar, men till slut hamnade jag i läget att ”det får banne mig bära eller brista!” Jag sökte till dåvarande Kulturvetarlinjen på Umeå universitet, för att de hade en museiinriktning och för att jag alltid har varit intresserad av ämnen som arkeologi och historia.
– Jag blev antagen hösten 1988 och planen var att plugga linjen, sedan får vi väl se… 34 år senare är jag kvar på universitetet. Det blev efterhand en forskarutbildning inom ämnet idéhistoria – där f.ö. ett helt gäng lysande och inspirerande forskare kom att bli förgrundsfigurer. Och sedan ett antal år är jag numera lärare och forskare inom den museologi jag började läsa den där hösten vid sent 1980-tal.
– En livsmening och en hemort. Nåden att kunna undra, läsa och diskutera om ’varför’ och ’hur kommer det sig’, utan att nödvändigtvis betraktas som ett UFO. Privilegiet att omges av andra som ställer samma frågor och ofta har tänkt längre (och bättre) än dig själv. Humaniora handlar ju i grundläggande mening om att söka förstå människan som samhällsvarelse.
– Det handlar ofta om företeelser som mer eller mindre saknar så kallad praktisk nytta, men som är helt livsavgörande: kulturella och sociala beteenden; konst; musik; litteratur; idévärldar och världsåskådningar. Jag menar därför att alla människor i någon mån är humanister – att vi sedan är förhållandevis få som har detta som yrke, är en annan sak.
– Jag är lektor och forskande docent inom ämnet museologi. Inriktningen beskrivs, för min del, bäst som ”kulturarvsvetenskap”. Vi är ett litet gäng anställda, som älskar museer och kulturarv, men också ställer oss frågor om varför dessa företeelser alls finns: Varför har det mesta i denna sektor bara existerat i runt 200 år? Vilka behov fyller allt ”kulturarvande” i dagens moderna samhälle? Och hur kommer det sig att frågor om härkomst och identitet kan vara så starka, att somliga till och med är beredda att starta storskaligt krig med anledning av dem?
– Att utvecklas och ständigt bli varse att man bara har skrapat på ytan i sin forskning om olika företeelser.
– Att kanske kunna ge andra liknande aha-upplevelser jag själv fick då jag som student började inse att mycket lite i vårt samhälle är självskrivet och långt mer än vi tror bygger på invanda och reproducerade föreställningar.
– Den frihet och kreativitet som genomsyrar arbetsvardagen. Även om arbetsbetinget reguljärt fordrar att du utför vissa sysslor, finns samtidigt ingen som hindrar att du samtidigt testar nya koncept och tolkningar. Tvärtom uppmuntras sådant.
– Sedan är det ju himmelens trevligt också att få möta studenter som är nyfikna och tänker i nya banor.
– Gör det! Gå inte på dagens nyliberala tänkande om ”nyttiga” yrkeskategorier och propaganda om vikten av livslång inkomst. Det är din egen drivkraft som måste vara vägledande; du äger ditt liv. Morgondagens yrken kommer att se radikalt annorlunda ut än idag.
– Även om du kanske inte renodlat kommer att kunna försörja dig som ’humanist’, så kommer garanterat humanistiska kompetenser att efterfrågas. Detta inser numera till och med de mest teknikinriktade företag: Steve Jobs (grundare till Apple-persondatorer) och hans delade tekniska och humanistiska bakgrund är ett ofta använt exempel.
– Myten om hans klippfasta livsvision är dock sannolikt just en myt. De flesta av oss fungerar nog mer som radioprofilen Johanna Koljonen, som till svar på frågan om hennes yrkesbana svarade: ”Jag har bara följt kaninen” (med syftning på Alice i Underlandet). Att följa den kräver lite mod, men du kommer inte att ångra resan. Samhället kan varken förstås eller utvecklas, förutan humaniora.
