Månadens humanist: Louise Almqvist

Louise Almqvist

BildPer Melander

Hur ser din väg till humaniora ut?

– Som barn var jag besatt av antikens Egypten, fornnordisk mytologi och drömmen om att bli arkeolog. Veckan innan jag skulle söka in till universitetet besökte jag dock en utgrävning tillsammans med min gymnasieklass.

– Vi fick där träffa en arkeolog som vittnade om stora svårigheter att uppnå både ett tryggt arbetsliv och ett fungerande familjeliv inom fältet. Jag blev avskräckt och valde istället att börja ett kulturvetarprogram, för att sedan rikta in mig mot litteraturvetenskap.

– För tillfället kändes det slumpmässigt, men nu i efterhand ser jag en tydlig röd tråd genom dessa olika intressen, som skulle kunna sammanfattas som just humaniora.

Vad betyder humaniora för dig?

– För mig handlar detta genomgående intresse för humaniora om en nyfikenhet på andra människor och föreställningsvärldar, att förstå hur andra tänker och varför – utifrån en kulturhistoriskt kontext. Arkeologiska fynd såväl som litteratur blir då framförallt olika vägar att nå denna förståelse.

Vad jobbar du med?

– Jag disputerade i september på en avhandling om litteraturdidaktik. För tillfället är jag vikarierande lektor i litteraturvetenskap, och undervisar på kurser i litteraturvetenskap, kreativt skrivande och inom ämneslärarprogrammet.

– Jag har även precis arrangerat en konferens om barnlitteratur tillsammans med två kollegor, och är redaktör för en kommande antologi om P.O. Enquists författarskap tillsammans med en annan kollega.

Vad är din drivkraft i jobbet?

– Att förstå och möta olika människor, såväl i klassrummet som i litteraturen.

Vad är roligast i jobbet?

– Att kasta sig in i nya projekt och att tänka nya tankar, och att vara med när studenter kommer till nya insikter i klassrummet.

Vad vill du säga till någon som funderar på att söka kurser eller program inom humaniora?

– Som arkeologen jag träffade påpekade går det ju inte att garantera att man får ett fast jobb och pengar som humanist. Det går dock att garantera att man växer som människa och får ett nytt perspektiv på sig själv, sin omvärld och sin plats i den – vilket är nog så meningsfullt.