NYHET Kärlekens längtansblick och vägran att underkasta sig döden. Åkallan av Orfeus-myten och emellanåt nedstigningar i pissljummen vardagstragedi med tvångsvård och cancerbesked. Detta och mer därtill är vad läsaren möter i Ann-Helén Anderssons poesi när hon nu släpper debutdiktsamlingen Som nyanserna på min favorittavla.
Ann-Helén Andersson, författare och alumn vid Humanistiska fakulteten
BildBokförlaget Ekström och Garay... hon är min barndoms hjälte, min ungdoms besatthet och mitt livs romans
Den som spelat en stor roll för att hennes diktsamling nu är klar är författaren Kristina Lugn. 2010 disputerade Ann-Helén Andersson vid Umeå universitet med en avhandling i litteraturvetenskap om Kristina Lugns författarskap: ”Jag är baserad på verkliga personer”. Därför är det lite av en cirkel som nu sluts.
– Kristina Lugn är nästan som en besatthet för mig, säger Ann-Helén och skrattar gott. Hon har verkligen influerat mitt liv och min diktsamling är som ett slags kärleksbrev till henne.
Hon berättar hur glad hon var under tiden med avhandlingsarbetet, när hon förutom att närläsa Kristina Lugns texter, också kunde titta på alla program där hon medverkat. Och även om hon träffade Kristina Lugn helt kort vid något enstaka tillfälle, så valde Ann-Helén att inte ha någon kontakt med henne under avhandlingsarbetets gång.
– Vi hade bara lite mejlkontakt, men när jag disputerade så fick hon ett exemplar av avhandlingen. Och då ville hon att jag också skulle skicka ett exemplar till hennes föräldrar. De i sin tur skickade ett handskrivet brev och tackade så mycket. Så relationen var personlig men inte privat.
– När det senare var en återpremiär av hennes pjäs Stulna juveler på Stadsteatern i Stockholm, så ville hon att jag skulle skriva förordet i föreställningsprogrammet. Det gjorde mig jätteglad för det är en av mina favoriter bland hennes pjäser och var liksom en bekräftelse på att hon hade tyckt om det jag hade skrivit i avhandlingen.
En lite kort akademisk karriär avbryts när längtan blir för stor efter att resa. Något som leder till att Ann-Helén så småningom under knappt två år bosätter sig i Barcelona och jobbar med att sälja husannonser.
Men det var då och nu är nu. Varmed frågan blir varför hon skriver lyrik och nu ger ut sin första diktsamling?
– Det är Kristina Lugn, säger hon igen och skrattar åt sig själv, som om det är svaret på alla frågor: hon är min barndoms hjälte, min ungdoms besatthet och mitt livs romans. Jag har lätt att bli förälskad i de författarskap jag tycker om.
– Men annars börjar det nog redan i min tonårstid. Jag var ensam och vilsekommen efter att ha flyttat hemifrån för att gå gymnasiet på en annan ort. En svensklärare gav oss i uppgift att analysera en dikt i Kristina Lugns genombrottsbok, Bekantskap önskas med äldre bildad herre, och jag blev förälskad direkt.
Ann-Helén menar att det framför allt är Kristina Lugns sätt att närma sig tunga ämnen med humor som gör hennes texter så bra; självmord, döden eller psykisk ohälsa. Att hon gör det så befriande och med ett kärleksfullt skratt med och åt sina karaktärer.
Ann-Helén Andersson har själv haft sin beskärda del av prövningar i livet med psykisk ohälsa och på senare år cancersjukdom. Något som finns med som uttalade delar i hennes egna dikter.
– Även om det är en diktsamling som jag skrivit så kan man också läsa texterna som en lång sammanhängande prosadikt; som en livsberättelse, för jag skriver om sådant som är baserat på mina egna livserfarenheter. Men det är ingen självbiografi rakt igenom, för det finns även en hel del fiktiva inslag.
– Jag vill precis som Kristina Lugn förmedla en medkänsla med dem som är utsatta. Det spelar ingen roll om det är någon som är tjock eller smal, svartskalle eller Jehovas, alla som inte passar in i normen. Jag vill att de ska få plats i mitt universum.
– Och den kärlek som går förlorad när någon dör vill jag också få med, för även om den kärleken försvinner i vardagslivet, så kan den ju få finnas kvar i en text; på det sättet kan jag få tillbaka den som har dött, i en text blir alla döda eviga.
Ann-Helén Andersson återkommer till att även om hon inte var ”utmobbad”, som hon uttrycker det, så var ensamheten ett tillstånd hon ofta levde i och präglades av. Biblioteket blev en tillflyktsort. Och i den trygghet hon upplevde där brukade hon ”leka med böckerna”. Hon säger att det kanske låter lite sorgligt, men att hon tyckte om det och genom det började älska fantasin som får ett utrymme i berättelser och texter.
Som barn i en familj som var med i Jehovas vittnen förstärks den här känslan av att ”vara utanför”. Ett stigma som hon kallar det och att hon kände sig som en alien under hela uppväxten fast hon egentligen bara ville vara som alla andra.
– Att läsa och skriva har för mig nog varit lite som en verklighetsflykt, som jag kommit att älska och jag förstår hur viktigt böcker och litteratur kan vara för många människor, att böcker kan vara som ens vänner, om det i övrigt är ensamt.
– Och jag har själv jobbat på bibliotek och vet därför hur viktig den verksamheten är och hur den verksamheten är till för alla, hög som låg.
Hon säger att för henne är poesin ”själva grundackordet” i skönlitteraturen. Återigen är det Kristina Lugns ”fel”. Ann-Helén hade aldrig läst lyrik förrän hon stötte på Kristina Lugns texter som tonåring. Hon beskriver hur de är folkliga och lättåtkomliga. Här nämner hon även Niklas Rådström som hon tycker skriver vackert både som prosaist och poet.
En obotlig hjärntumör som idag hålls i schack med operationer och olika behandlingar har gjort att det för Ann-Helén periodvis är ansträngande att bara få vardagen att fungera. Förutom skrivandet arbetar hon halvtid på Arvidsjaurs hembygdsmuseum.
– Men det är skrivandet som är den största hjälpen, för att få hjärnvindlingarna att börja fungera igen.
Och om Gud vill å bil´n håll´, som man ibland säger i Västerbotten, är det så äntligen dags för Ann-Helén Andersson att möta läsare och läsare att möta hennes dikter när det på lördag den 2 april klockan 16.00, blir boksläpp på Bokcafé Pilgatan i Umeå.
– Det är verkligen något jag ser framåt emot, säger Ann-Helén, och förstärker utropet med sitt smittande leende.