NYHET
Ida Davidsson, doktorand vid Institutionen för kost- och måltidsvetenskap, studerar elitidrottande gymnasieelevers komplexa matvardag – hur den ser ut och hur skolorna stöttar elevernas behov.
Universitetsadjunkt vid Institutionen för kost- och måltidsvetenskap
BildMattias Pettersson
Ditt avhandlingsarbete handlar om undervisning och lärande kopplat till kost, hälsa och prestation bland elever och lärare på elitidrottsgymnasier. Berätta lite mer om ditt forskningsprojekt!
–Jag studerar både elever och lärare på elitidrottsgymnasierna i Sverige på nationell nivå. Tre delstudier är planerade: en elevenkät, en lärarenkät och till sist en intervjustudie med elever och/eller lärare. Det kost- och måltidsvetenskapliga perspektivet står i fokus men jag inkluderar också utbildningsvetenskap (jag är nämligen med i forskarskolan inom det utbildningsvetenskapliga området) och till viss del idrottsvetenskap genom ämnesvalet. Övergripande kan man säga att jag tittar på hur elevernas matvardag och kostundervisningen i skolan fungerar och om skolorna möter elevernas behov, något som vi i dagsläget vet väldigt lite om.
Varför valde du det temat som forskningsområde/varför är detta ett viktigt område att studera?
–Idén kommer ursprungligen från mina handledare Carita Bengs, Agneta Hörnell och Magnus Ferry. Jag blev en del av projektet 2022 när jag påbörjade mina doktorandstudier. Projektet är dock större än bara mitt avhandlingsarbete.
Ida förklarar att kosten är central för elitidrottare, speciellt för unga som fortfarande växer, i relation till både hälsa och idrottslig prestation. Forskargruppens ”tro” är att kosten och dess relevans för prestation inom idrotten får väldigt lite fokus ute på skolorna. Detta trots att kostundervisning enligt ämnes- och kursplaner ska ingå i ämnet Specialidrott, som dessa elever läser. Det finns väldigt lite tidigare forskning om kostundervisningen för dessa elever men också om hur de hanterar sin matvardag.
–Eftersom ett för lågt intag under en längre tid kan leda till negativa hälsoeffekter är det viktigt att titta på hur eleverna hanterar sitt ökade energi- och näringsbehov som deras höga fysiska aktivitet leder till. Likaså att undersöka vilka utmaningar som finns i elevernas matvardag samt hur skolorna och undervisningen möter deras behov. Vi tänker att skolorna har ett stort ansvar för elevernas matvardag, eftersom det är utbildningen som leder till de ökade kraven på kosten och ätandet.
Något som har förvånat dig under studien?
–Jag håller för tillfället på att analysera elevenkäten, som är min första delstudie, så än så länge har jag tyvärr inte så mycket resultat. Vi fick in nästan 8 000 svar på elevenkäten, det var fantastiskt kul att så många ville göra sina röster hörda, det ger oss ett väldigt bra underlag för analyser och att kunna dra slutsatser. Ett resultat hittills som förvånat mig lite var att eleverna inte ansåg sig få tillräcklig energi och näring från skollunchen i så hög grad, trots att förutsättningarna borde vara bra (i svenska skolan finns ofta två lunchalternativ, salladsbuffé och knäckebröd), så de borde kunna äta sig mätta. Detta är något som tål att funderas vidare på!
Vad hoppas du kunna bidra med din avhandling? / Vad hoppas du att dina resultat ska användas till?
–Min förhoppning är att resultaten ska komma skolorna till del och kanske även idrottsrörelsen, exempelvis hur de bäst kan stötta eleverna i deras matvardag och kanske vilka undervisningsmoment om kost som kan behöva stärkas för att eleverna ska få de bästa förutsättningarna att kunna äta tillräckligt och näringsriktigt!
Hur är det att vara doktorand?
–Kortfattat: fantastiskt roligt och utvecklande! Men det är också utmanande ska tilläggas, speciellt eftersom jag försöker sätta mig in i tre olika forskningsområden.
Någon viktig lärdom från din doktorandtid?
–Jag har bara varit doktorand i cirka 1,5 av totalt 5 år eftersom jag också undervisar. I början ville jag förstå och göra allt på studs men nu försöker jag ha tilltro till att det är en process. Min huvudhandledare Agneta brukar påpeka: ”att doktorera är ett maratonlopp, inte ett 100-meterslopp”, och det förhållningssättet har hjälpt mig!