Kan skogsbruket styras att ta mer hänsyn till vatten?
NYHET
I en longitudinell studie över 50 år har statsvetarna Irina Mancheva och Katarina Eckerberg tillsammans med ekologer från SLU sökt svara på om samhällets ändrade policies och styrmedel har fått någon effekt på hur skogsbruket skyddar buffertzoner längs vattendrag.
Text: Katarina Eckerberg
Forskarna visar med hjälp av en fallstudie i Krycklanområdet i Västerbotten att det skett förändringar i praktiken vid två tillfällen. Först ökade buffertzonerna med 67% mellan 1970–80, och sedan med 100% mellan 1990-2000. Denna positiva utveckling kan kopplas till en lång rad policyförändringar: från krav på naturhänsyn i miljöskyddslagen 1969 och skogsvårdslagen 1979, till de svenska miljömålen 1999 och EUs vattendirektiv 2000. Lagstiftningen är emellertid inte tvingande för skogsbrukets del och sanktionsmöjligheter saknas i stort. Under tiden har skogsbruket har gjort betydande utbildningsinsatser och infört skogscertifiering på frivillig basis från 1996. Det återstår dock mer att göra eftersom endast hälften av alla vattendrag på skogsmark hade buffertzoner år 2013. Det visar sig att särskilt de mindre vattendragen oftast saknar skydd.
Huruvida detta resultat kan förbättras genom den intensifierade utbildning om skogens vatten som skett från omkring 2014 och framåt är ännu för tidigt att utvärdera då våra kartanalyser stannar vid 2013. Samtidigt ökar behovet att skydda skogens vatten ytterligare i framtiden i ljuset av klimatförändringar tillsammans med ökad press på skogsbruket att bidra till en cirkulär ekonomi, där god vattenkvalitet tillsammans med andra ekosystemtjänster framstår som alltmer centrala.
