NYHET Citatet kommer från en 76-årig kvinna som har börjat spela gåfotboll. En ny studie från Umeå universitet visar att många äldre som börjat spela gåfotboll upplever en stärkt social gemenskap, minskad ensamhet och större lycka i livet.
Gåfotboll innebär att det endast är tillåtet för spelare att gå, vilket innebär att en fot alltid ska befinna sig på marken.
BildSvenska FotbollförbundetI takt med åldrandet avstår många människor från regelbunden fysisk aktivitet och många äldre uppnår inte den rekommenderade tiden om minst 150 minuters fysisk aktivitet med måttlig intensitet per vecka. Fysisk inaktivitet är inte bara ett fysiskt problem utan kan också vara ett socialt. Ensamhet bidrar till att äldre i Sverige riskerar att exkluderas från sociala gemenskaper och meningsfulla sammanhang.
I en ny studie har Inger Eliasson, docent i pedagogik vid Umeå universitet, undersökt hur nya idrottsinitiativ i föreningar kan möjliggöra livslångt idrottande oberoende av ålder, kön och prestationsförmåga. Hon har intervjuat 15 gåfotbollsspelare, både män och kvinnor mellan 67 och 76 år, samt åtta representanter för idrottsföreningar runt om i landet.
Gåfotboll innebär enligt Svenska fotbollförbundets rekommenderade regler att det endast är tillåtet för spelare att gå, vilket innebär att en fot alltid ska befinna sig på marken. Om en spelare springer tilldelas motståndarlaget en indirekt frispark. Fysisk kontakt är tillåten, men inte tacklingar, och matcher spelas med sex utespelare per lag utan målvakt.
I sin rapport drar Inger Eliasson slutsatsen att gåfotboll som senioridrott bidrar till långt mycket mer än bara fysisk träning.
Inger Eliasson, docent i pedagogik vid Umeå universitet.
BildAnna Bergman– Spelarna upplevde en stärkt social gemenskap, minskad ensamhet, en känsla av inkludering i föreningslivet och ett meningsskapande. Detta ledde till ökad lycka i livet för flera av utövarna. Föreningsrepresentanter hade liksom gåfotbollsspelarna en mycket positiv inställning till gåfotbollsverksamheten. De berättade att den ledde till ett ömsesidigt utbyte av värden mellan de äldre och idrottsföreningen som både upplevdes ha betydelse för de inblandade, men även för samhället i stort.
Eliassons studie visar också att gåfotboll ökade de äldres livslust. Möjligheten att få delta i lagidrott och föreningsliv gav en ökad livsmening.
– Gåfotbollen har för många lett till en ökad förväntan på livet, något att längta till, och förändrat de egna perspektiven på vad de är kapabla att göra, säger Inger Eliasson. Dessa faktorer är centrala för gåfotbollsspelares starka lust att kontinuerligt delta i verksamheten. Studien indikerar att det inte är bättre kondition och styrka som i första hand motiverar gåfotbollsspelarna utan upplevelser av en ökad livslust, delaktighet och framtidstro.
Ledare som startat med gåfotboll upplever en tillfredsställelse i att kunna bidra till något så viktigt som ökad rörelse och glädje för äldre. Omgivningen visar också intresse för verksamheten och en av föreningsrepresentanterna i studien säger att vårdcentraler har börjat skicka patienter till deras gåfotbollsverksamhet.
– Rekrytering av spelare till idrottsföreningar kan dock försvåras av fördomar gentemot äldre. Men när föreningar erbjuder fotboll även till de äldre grupperna i samhället kan deras ökade deltagande minska fördomar mellan olika åldersgrupper, säger Inger Eliasson.
Inger Eliassons studies teoretiska utgångspunkt är Margaret Whiteheads rörelsebildningsperspektiv (physical literacy), vilken bidrar till ny pedagogisk kunskap om hur idrottsdeltagande i förening kan bli så meningsskapande och motiverande så att även äldre deltagare kan och vill vara fysiskt aktiv. Den har möjliggjorts med hjälp av stöd från Centrum för idrottsforskning, Riksidrottsförbundet och Idrottshögskolan vid Umeå universitet.
