NYHET – Undervisning för mig är en gemensam handling där studenten som person är i centrum. Jag tycker det är lika viktigt att arbeta med studenternas självförtroende och identitet i yrket som att ge dem praktiska tips för hur de ska gå framåt med sina projekt, säger Amalia Katapodis, arkitekt och lärare vid Arkitekthögskolan och en av de nominerade till universitetets pedagogiska pris 2016.
Umeälven glittrar och solen flödar in i lunchrestaurangen på Konstnärligt campus och sorlet av människors röster stiger och sjunker. Grekiska Amalia Katapodis dricker eftermiddagskaffet ur en pappmugg.
För drygt ett år sedan började hon jobba på Arkitekthögskolan – en skola som var i full färd att förnyas.
– Det har verkligen varit en glädjefylld resa! Jag kände med en gång att här fanns det mycket som jag kan bidra med, säger hon.
Som årskursansvarig för arkitektutbildningens första år koordinerar och utvecklar hon kurserna. Strukturen på det första året har gjorts om helt och Amalia Katapodis har infört ett helt nytt arbetssätt.
– Arbetssättet påverkar studenternas tänkesätt. Det hjälper studenterna att reflektera med öppet sinne och att kritiskt värdera varför de gör sina val. Arkitektur ska inte bara vara vackert, det handlar lika mycket om vetenskap, material, struktur, social kontext, kultur och andra saker. Vår pedagogiska struktur ger stabilitet och är ett ganska unikt arbetssätt.
Ämnet arkitektur är annorlunda än andra ämnen. Det fungerar inte som matte eller svenska utan är ett helt nytt ämne som studenterna inte studerat tidigare på gymnasiet. Under det första året introduceras kommunikationsverktyg som studenterna uppmuntras att experimentera med: skissa, rita, fotografera, filma, bygga modeller och konstruera i skala 1:1 i verkstaden.
– Att hitta sin personliga teknik, utveckla kritiskt tänkande och utforska sina intressen är viktiga element i studentens väg mot arkitektyrket, säger Amalia Katapodis som ser sig själv både som en lärare och handledare.
Får nya studenter det dom förväntade sig när de sökte in på utbildningen?
– Det får de. Men först är de frustrerade och många känner sig tafatta och klumpiga. Vi ser dock hur studenterna utvecklar sin identitet senare under året och börjar tro på sig själva och sina projekt. Det är en vacker process.
En del i pedagogiken är att studenterna inte får veta vad nästa uppgift är eftersom fokus ska vara på den uppgift som pågår just nu. Studenterna kan ofta få oväntade projekt.
– Första uppgiften på höstterminen var att mäta kroppen i skala 1:1 för att förstå begreppet utrymme genom sin kroppsliga erfarenheter. Först fick de mäta sig själva i kvantitet. Sedan fick de uppgiften att mäta sig själv i kvalitet – för att skapa en balans mellan vetenskap och konst, teknik och design.
Denna mätningsövning bygger upp progression i designprocessen i ett arkitekturprojekt som i sin helhet avslutades med "the Un-fashion show". Studenterna ska utforma och bygga ett mellanrum mellan sig själva och världen; en bit av bärbar arkitektur eller enhet, och presentera sitt arbete i en föreställning där hela Arkitekturskolan är inbjuden. Detta är ett första steg för studenterna att exponera sig själva, utsätta sig för bedömning och gå utanför sin bekvämlighetszon.
– Att visa upp sina verk är oftast ett särskilt svårt moment för studenterna. Men som verksam arkitekt värderas du ständigt. Man tvingas ofta tävla om jobbprojekten – och med det följer att du måste kunna presentera, ta kritik och tro på din idé.
Det nya arbetssättet har gett mycket goda resultat på studenternas arbete, vilket syntes på den genomgående höga kvaliteten på den årliga projektutställningen vid vårterminens slut.
Vilken slags person passar till att bli arkitekt?
– Han eller hon bör ha en balans mellan att vara artistisk och vetenskaplig. Förutom det behöver man egentligen inte ha någon speciell bakgrund; det handlar mer om att vara nyfiken, passionerad, kreativ och ha en stark vilja att skapa. Arkitekter har många liknande egenskaper med filmskapare och kompositörer.
Amalia Katapodis kommer från Grekland och växte upp i en familj som flyttade ofta. Hon gick i skola i både USA, Italien och England.
– Allt flyttande i barndomen tror jag har gett mig en större förståelse för olika kulturer och att jag har blivit anpassningsbar och öppen som person. Jag har ingen artistisk bakgrund men det kändes naturligt att studera arkitektur.
Amalia Katapodis pluggade i London och blev särskilt intresserad av den sociala aspekten av arkitektur. Hon återvände till Grekland där hon arbetade i fem år på flera olika större arkitektföretag och senare startade hon upp egen firma tillsammans med en partner. När den ekonomiska krisen kom fick firman bredda sig till andra områden inom design. Därefter blev hon delaktig och involverad i uppstartandet av en ny arkitektskola i ett samarbete mellan universitet i Aten och i London.
– Det var steget för mig in i akademin och en mycket bra erfarenhet. Förra året kom jag i kontakt med en dansk kollega som berättade för mig att det utannonserades ett jobb i Umeå i norra Sverige. Och så kände jag att det var det var tid att resa igen, få inspiration och lära sig något nytt.
Text: Ingrid Söderbergh
Foto: Per Melander
Namn: Amalia Katapodis
Mig själv med tre ord: Optimistik, tålmodig och generös
Intressen: Film, musik, vänner
Reser helst till: En grekisk ö med fina stränder, god mat och små byar
På nattygsbordet: Tunna böcker och arkitekturmagasin
Favoritarkitekter: Peter Zumthor och Pikionis
Gillar med arkitekturen i Sverige: Trähus i starka färger
Redaktör: Ingrid Söderbergh