NYHET Ett individanpassat rehabiliteringsprogram för personer med demens kan ge stora fördelar, visar en ny avhandling vid Umeå universitet. Ett skräddarsytt rehabiliteringsprogram, kombinerat med utbildning och stöd för närstående, upplevdes värdefullt och verkar kunna öka sociala aktiviteter utanför hemmet.
Josefine Lampinen, doktorand vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering.BildMattias Pettersson
– Programmet löser långt ifrån alla problem vid demenssjukdom men kan bli en värdefull del av behandlingen, säger Josefine Lampinen, arbetsterapeut och doktorand vid Umeå universitet.
bli en värdefull del av behandlingen
Rehabiliteringsprogrammet utvärderades i en pilotstudie som pågick under våren 2016. Programmet bestod av bedömningar av ett team med många olika yrkesgrupper under fyra veckor följt av en rehabiliteringsperiod på 16 veckor där deltagarna fick insatser baserat på sina individuella mål. Rehabiliteringsperioden följdes senare av två uppföljningsperioder under fyra veckor. Rehabiliteringen genomfördes vid Geriatriskt Centrum, Norrlands Universitetssjukhus där 31 personer med demenssjukdom ingick i interventionsgruppen.
I sin avhandling vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering visar Josefine Lampinen att deltagarna med demenssjukdom som deltog i rehabiliteringsprogrammet tenderade att vara mer aktiva i sociala aktiviteter utanför hemmet jämfört med kontrollgruppen. Rehabiliteringen indikerade också en kortvarig positiv effekt på depressiva symtom.
Deltagarna beskrev också en ökad självkänsla och bättre hantering av vardagen tack vare rehabiliteringen. De kände sig mer motiverade att fortsätta med sina prioriterade aktiviteter, även om insikterna om deras tillstånd även väckte oro för framtiden. Närstående kände sig också stärkta och bättre rustade att hantera en oviss framtid, trots att programmet utmanade deras vardagsrutiner. Trots dessa framsteg påverkades dock inte känslan av ensamhet, ett vanligt problem bland äldre.
Studien visade att det är möjligt att använda olika mätmetoder för att utvärdera social delaktighet, ensamhet och mental hälsa hos personer med demens. Det var dock kognitivt krävande för deltagarna att svara på frågor om social delaktighet efter tolv månader; därför var det värdefullt att även fråga närstående eller personal.
I en annan studie i avhandlingen undersöktes ensamhet bland mycket gamla människor i Västerbotten. Resultaten visade att ensamhet är lika vanligt bland personer med demenssjukdom som bland dem utan. I båda grupperna var faktorerna att bo ensam och ha depressiva symtom förknippade med ensamhet, medan att bo på ett särskilt boende var förknippat med upplevelsen av mindre ensamhet hos personer utan demenssjukdom.
– Denna forskning fördjupar vår förståelse av rehabilitering och ofrivillig ensamhet, vilket är särskilt relevant i ljuset av regeringens nationella demensstrategi och Folkhälsomyndighetens strategi mot ensamhet, säger Josefine Lampinen.
Josefine Lampinen kommer från Övertorneå och har arbetat som arbetsterapeut i nästan 30 år före doktorandstudierna. Hon är specialist i arbetsterapi inom äldrevård och äldreomsorg och har en tjänst som specialistarbetsterapeut på Geriatriskt centrum, Norrlands universitetssjukhus.
Fredagen 28 mars klockan 09.00 försvarar Josefine Lampinen, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Umeå universitet, sin avhandling Rehabilitering vid demenssjukdom – utforska genomförbarhet av rehabilitering och aspekter av ensamhet. Disputationen äger rum i aula Biologica i Biologhuset, Umeå universitet. Opponent är professor emerita, Louise Nygård, Karolinska Institutet, Stockholm. Disputationen hålls på svenska.
