NYHET Att följa ett samtida och oavslutat författarskap kan vara riktigt spännande. Som litteraturvetaren Ann-Helén Andersson gjort i sin avhandling om Kristina Lugn, med den belysande titeln ”Jag är baserad på verkliga personer”.
Foto: Maria Hedberg
För tänk om den man skriver om plötsligt ger ut något som ställer avhandlingens grunder på ända.
– Den kollen har jag känt att jag måste ha på henne, säger Ann-Helén Andersson.
– Jag skrev till henne i början och fick bara positiv respons, men valde ändå inte att ta kontakt med henne under arbetet, eftersom mina analyser inte är beroende av henne som person. Dessutom skam man nog inte vara kompis med den man skriver om...
Kristina Lugn debuterade 1972 med diksamlingen Om jag inte och kopplades rätt omgående ihop med Sonja Åkesson och den i samtiden utbredda bekännelselitteraturen. Därmed inte sagt att allt, eller ens något, av det Kristina Lugn skrivit har varit alldeles sant.
– Hon har nog aldrig varit en bekännelsediktare, men leker med och förhåller sig till den traditionen, så det var naturligt att hon lästes så i början, inte minst för att hon ofta utgår från barnets perspektiv, säger Ann-Helén Andersson.
– Bekännelstraditionen finns med även senare, till exempel i Hundstunden. Kvinnlig bekännelselyrik (1989). Hon bjuder in läsaren att identifiera sig med det som är känslomässigt sant.
Men den som skärskådar de biografiska detaljerna märker snart att pusslet inte stämmer och att biografiska ”fakta” ändras och förvrängs – och då närmar vi oss avhandlingens kärna.
– Jag har gjort nedslag i hennes lyrik, dramatik och framträdanden i media, det vill säga hela hennes produktion, för att visa hur hon iscensätter rollpositioner både i verken och som medieperson – att det finns en dialog mellan verk och mediabild, förklarar Ann-Helén Andersson.
Kristina Lugn har gång på gång utmanat bilden av henne som ”självutlämnande kvinna i förorten” genom att överdriva den genom rolltaganden, till exempel som övergivet barn eller utsatt kvinna, och när hon dessutom antar dessa roller i media flyter allt ihop; är det för fattaren, personen eller en rollkaraktär?
– Hon visar både en ironisk distans och en medkänsla med utsatta; åtminstone är det vad jag kommit fram till, säger Ann-Helén Andersson.
– I sitt rolltagande frossar hon i självbeklaganden på ett sätt som både karikerar och bryter ned schabloner, som till exempel ”den kvinnliga bekännelsen”, och konstruerar nya ”jag”. Vilket på sitt sätt bekräftas av Kristina Lugns eget uttalande i en TV-intervju 1996:
”Det är ju bara en varubeteckning, det där Kristina Lugn”
Nu är det inte alldeles ofarligt att försöka domptera media. Kristina Lugn har fått utstå mycket kritik, och tvingades efter den med då tidens mått provocerande TV-serien ”Oförutsett” (1987) att byta bostad, sedan folk kastat sten på fönstren.
– Självklart har hon inte haft full kontroll, men jag tycker ändå att hon använt mediabilden i egna syften. Hon gör något av den och skapar nya, egna poänger.
Ett visst eko har avhandligen redan gett, i form av inbjudningar till bokkaféer och projektet Folio, Forum för litteraturens offentligheter, i Lund.
– Just nu skriver jag på en artikel för tid skriften Kulturella perspektiv, som upptakt för det nystartade nätverket TantForsk, som jag ska koordinera under hösten. Jag ska också vara medredaktör för en antologi inom nätverkets område, ”bilden av tanten”.
– Det känns kul att gå från ensamarbete till ett mer socialt arbetssätt!
Redaktör: Michael Nordvall