Hur kan museer bli bättre på att spegla samtiden?

Nästa gång du går in på museet, lyssna, luk­ta och känn efter! Oräkneliga merän­mänsk­li­­­­ga strukturer och vibrerande materialiteter och agen­ti­ska realiteter lever och frodas där.

Caroline Owman beskriver hur miljöproblemen vi står inför idag är komplexa och kaotiska, svåra att förstå och förklara. Och att det idag höjs kritiska röster som menar att mu­seerna, i sin nuvarande form och tankestruk­tur, inte är lämpade att förmedla kunskap om, och på andra sätt ta sig an dessa vår tids mest pres­san­de frågor. Hur mu­­seets grundtankar, häm­tade ur mo­der­ni­tetens världsbild, tycks stå i vägen.

Caroline Owman, doktorand i museologi.

Bild Evelina Liliequist

– Jag menar att museerna i sin nuvarande form hämmas av idéer och värderingar som byggdes in i verksamheten då museerna etablerades för drygt 100 år sedan. Detta gör att museerna kan ha svårt att producera den kunskap eller de kog­­­­nitiva ramar som en kritisk klimatsituation kräver. Min avhandling utforskar möjliga utvägar ur denna låsning, säger Caroline Owman.

Central del av sam­hället

Caroline Owman redogör vidare för hur museet har kommit att bli en alltmer central del av sam­hället och av männi­skors tid och liv. De är skapade av och för människan. Detta gör museet till en antropo­cen­trisk institu­tion: en verksamhet som sätter människan i cen­trum.

– Under år­­tionden har museerna arbetat med att hit­ta konstruktiva sätt att både be­lysa och väcka aktivt en­ga­ge­mang i frågor som rör kli­­mat och miljö. I en för var­je år – månad – ytterligare tillspetsad kli­matsituation diskuteras det­ta också allt oftare i museisam­manhang. Men är museernas män­niskocentrerade per­spek­­tiv håll­bart som ut­gångs­punkt då världen i sin kom­plexitet och mer­än­mänskliga mång­­­­­fald ska beskrivas och problematiseras?

– Fö­re­ställ­nin­gen om männi­­skan som alltings centrum ut­gör ett sådant hinder. Ett annat är en föråldrad syn på vad na­tur och kul­tur är och omfattar. Ytterligare en är idéen om människans ex­klusiva roll i, och exkluderande håll­ning till, en mer eller mindre pas­siv omvärld (vanligtvis kallad miljön eller naturen).

Lyssna, luk­ta och känn efter!

Caroline Owman pekar här på en central fråge­ställ­ning i avhandlingen: hur kan en breddad förståelse av museet kan, med dess meränmänskli­ga as­­­­pek­­ter, vara en del av utvecklingen mot en museiverksamhet som bättre för­mår spegla vår samtid, sär­skilt i frågor som rör klimat och miljö?

– Nästa gång du går in på museet, lyssna, luk­ta och känn efter! Oräkneliga merän­mänsk­li­­­­ga strukturer och vibrerande materialiteter och agen­ti­ska realiteter lever och frodas där. Tu­­­­sentals temporaliteter genomkorsar varje rum och varje fö­remål, samlade där. Ur­tids­dju­­­­ren på museet, som silverfisken från Silur, le­ver verkligen; de är inte bara kulisser.

– Sam­­­lingarna och hela arkitekturen pulserar där, som hjärtslag, andetag, in- och ut, då fuk­­­­­ten tas upp för att sedan avges i samma rytm som års­ti­dens växlingar eller i takt med in- och utflödet av människor i utställningarna.

– Kanske kan museet trots allt bli en bättre lämpad för­medlare av den kunskap och de kog­­­­­­nitiva ramar som krävs, för att spegla samtidens kom­plexi­tet och svåra miljöfrågor. Jag me­nar att det inte finns några andra alternativ än att försöka; vi har allt att förlora.