NYHET TEMA Universitetet som myndighet:Vad ett universitet är har förändrats genom århundradena.Från träningsläger i skolastik till De lärdas republik — och konkurrensutsatt utbildningsfabrik.
Men bakom kulisserna finns en helt annan typ av organisation, som styrs av regler snarare än nyfikenhet.
Beteckningen universitet lär härstamma från en grupp lärare i skolastik – en metod för vetenskaplig analys och diskussion av texter – i Paris runt år 1200 slöt sig samman i ett skrå, universitas magistorum, som några årtionden senare även kom att omfatta studenter.
Medeltidens lärosäten hade alla nära kopplingar till kyrkan. Så krävdes det påvligt godkännande innan Uppsala universitet kunde grundas 1477. Först därefter, skriver Sverker Sörlin i sin genomgång av den europeiska universitetshistorien i boken De lärdas republik, blandar sig staten i det hela, och "under precis 500 år, från 1477 till högskolereformens genomförande 1977, ökades den territorialstatliga kontrollen av utbildning och forskning i Sverige praktiskt taget utan avbrott."
I historiens ljus är det få som sörjer att vetenskapen frigjort sig från religiös styrning, och det är värt en tanke att den som först proklamerade forskningens frihet också ville göra forskaren till ämbetsman i statens tjänst.
Det var, skriver Sörlin, det nydanande Berlin-universitets grundare Wilhelm von Humboldt som åren 1809–1810 "knäsatte begreppen Lehrfreiheit och Lernfreiheit – frihet för den akademiska läraren att – undervisa om vad han vill och frihet för studenten att studera vad ter – som han vill."
Sörlin fortsätter: "Universitetens lärare och forskare – de skulle vara samma personer – skulle utnämnas av staten och det var som tjänstemän (beamten) i denna de utförde sin gärning. Men i Humboldts universitetsideal ingick även en föreställning om öppenhet och om forskningens frihet från kortsiktiga och krassa samhällsintressen. /.../ Forskaren, oavsett land, kunde ha sin lön av staten men hans yttersta uppdragsgivare var Sanningen."
Efterkrigstidens ekonomiska uppsving ökade intresset för högre studier, och både antalet universitet/högskolor och studentkullarna växte snabbt, från knappt 20 000 år 1950 till omkring 100 000 i slutet av 1960-talet.
– Traditionellt styrdes universiteten av en strikt hierarkisk organisation. Allt var centraliserat under Universitetskanslern, senare Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), som in i minsta detalj beslutade om till exempel hur många poäng som skulle ingå i respektive moment i kursplanerna, säger Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idéhistoria vid Göteborgs universitet.
Byråkratin kom sent till universiteten, men nu krävde både den växande verksamheten och tidens organisatoriska trender något nytt. Fria val av kurser skulle ersättas av utbildningslinjer. Funktioner för ekonomi, personal och planering växte till hela avdelningar – och prefekter utsågs att avlasta professorn en del administrativa bördor. Även om de i grunden var forskare knöts de nu närmre den centrala organisationen.
– Sedan högskolereformen 1977 har ansvaret flyttats allt längre ut, till en linjeorganisation där lokala nämnder, institutioner och enskilda lärare har att följa mängder av riktlinjer och genomgå en strid ström av utvärderingar. Ett slags "självständighet", men till priset av att uppfylla detta och detta, konstaterar Liedman.
– Jag är ju inte Foucaultian*, men hans tankar om att övervakningen flyttar allt längre bort från centrum – till exempel in i oss själva, så att vi blir våra egna övervakare – kan ju ses som tillämpligt på universitetslärarnas situation idag.
Reformaktiviteten har sedan dess fortsatt, konstaterar Kerstin Sahlin, professor i företagsekonomi vid Uppsala universitet i skriften Från Högskolan i Borås till Humboldt – den svenska högskolans roll i en motsägelsefull tid (2010):
"Universitetens autonomi har ökat, när det gäller hur de ska organisera sin verksamhet. /.../ Besläktade förändringar av styrning och organisation har svept genom hela den offentliga sektorn. /.../ I reformernas efterföljd handlar det därför om att hantera blandning- en mellan olika organisationsideal och principer."
I sin essä citerar och sammanfattar hon studier av hur medicinsk verksamhet under 1900-talet utvecklats i "eror", som inte ersatt utan snarare överlagrat varandra:
1. Professionalism – med läkarvetenskapen som oberoende auktoritet, kollegial styrning och "lyssnande" ledning.
2. Förvaltning – med staten som garant för likhet och enhetlig- het, regelstyrning med en tjänstemannahierarki i ledning.
3. "New Public management" – med företaget som ideal, på en konkurrensutsatt marknad och med en stark ledare.
4. Granskningssamhället – med kundfokus (studenter,
anställda, näringslivet) och transparent, permanent utvärderat mot riktlinjer och nyckeltal och med en ledare som presentatör utåt och inåt.
Alla dessa eror går in i varandra, skriver Kerstin Sahlin, och fortsätter: "Om vi accepterar denna mångfald av styrprinciper, och ändå
upprätthåller en dialog dem emellan, vill jag tro att mångfalden kan leda till att de olika styrprinciperna kan fungera som korrektiv och komplement till varandra /.../ och bidrar på så sätt till att utveckla universiteten."
Knepigast kan det nog vara för lärare/forskare, som under en dag kan hålla en (kollegialt beslutad) föreläsning, få en fråga om studieupphåll (lagreglerat förvaltningsbeslut) och sedan lägga ut institutionens nya programbroschyr på Facebook (marknadsföring), innan det är dags att sammanställa studenternas kursutvärderingar (granskning).
Det är i detta gränsland det kan bli formella fel, som kanske upptäcks vid Högskoleverkets tillsynsbesök – eller i värsta fall av justitieombudsmannen, JO.
– Det är inte fel att besvara en students fråga muntligt – men myndigheter ska dokumentera sina beslut. Om det rör sig om ett beslut som går att överklaga ska det vara skriftligt, då det är en förutsätt- ning för att beslutet ska kunna överklagas, förklarar Caroline Cruz, jurist på HSV.
Nyckelordet här är förstås rättssäkerhet – det vi nog alla förväntar oss i kontakter med Boverket, Försäkringskassan, domstolar och andra myndigheter.
Så har också de icke-statliga svenska högskolorna – som inte omfattas av HSV:s tillsyn enligt Högskoleförordningen – i stort sett anpas- sat sina egna regler efter densamma. Och den statliga majoriteten av lärosäten har inte tagit förslagen om ökad autonomi till intäkt för att kasta ut några barn med badvattnet, utan (hittills) nöjt sig med måttliga justeringar.
Uppenbarligen är det alltså möjligt att förena alla de – inte sällan motstridiga – krav som ställs på denna skvader till organisation. Om man vet vad som gäller – och det är vad följande artiklar ska handla om. •
* Michel Foucault, fransk filosof som skrivit böcker som "Övervakning och straff".
Text: Michael Nordvall
Illustration: Ulrika Hellberg
Redaktör: Michael Nordvall