Hallå där Marie! – Framgång och utmaningar på vägen till virusdoktor

Marie Peters är doktorand på Institutionen för klinisk mikrobiologi vid Umeå universitet. 

BildEmma Honkala

mina glädjetjut kan ha hörts i större delen av institutionen

Hur känns det?

– Det var en otrolig känsla att få hålla i den tryckta versionen av mitt doktorandarbete, eftersom det har gått så många år åt det här. Jag väntade spänt vid dörren för att ta emot leveransen och mina glädjetjut kan ha hörts i större delen av institutionen!

Vad har varit givande med att vara doktorand?

– Det bästa med att vara doktorand var att kunna följa ett projekt hela vägen från början till slut och kunna utföra nya experiment beroende på de olika resultaten. Jag tycker också att detta var en fantastisk upplevelse tack vare stödet från min huvudhandledare Anna Överby och bihandledarna Richard Lundmark och Emma Nilsson. De guidade mig genom processen och investerade mycket i tid för att hjälpa mig komma dit jag är. Som doktorand hade jag också möjlighet att gå på olika internationella konferenser, inklusive American Society for Virology i Columbus, Ohio, och även en europeisk kongress i virologi i Gdansk, Polen. Det var väldigt skoj och gjorde att jag kunde få kontakt med olika forskare inom mitt område.

Vad har du kämpat med?

– En utmaning har varit kampen med att göra experiment, eftersom bara cirka 50 procent av experimenten faktiskt var framgångsrika, vilket ibland kan vara väldigt frustrerande. Som ett roligt exempel har jag av misstag lyckats avdunsta en agarosgel helt för att försöka optimera en analys.

Vad tänker du göra efter din disputation om allt går väl?

– När jag har försvarat min doktorsavhandling har jag den fantastiska planen att ta en semester där jag ska se reality-tv-program för att ge min hjärna en paus från allt tänkande och hårt arbete!

– Därefter kommer jag att fortsätta i Anna Överbys Lab i ett par månader för att avsluta några av de projekt jag är med i. På längre sikt planerar jag att stanna i akademin och göra en postdoc, där jag förhoppningsvis kommer att kunna tillämpa de kunskaper jag har fått under min doktorandtid.

Vad handlar forskningen om och vad är ditt huvudsakliga resultat?

– Som alla virus har ortoflavivirus sina egna proteiner, men de kapar också proteiner från värdceller för att överleva och föröka sig. Även om några av dessa proteiner har identifierats, är många fortfarande okända. Av denna anledning var fokus i min doktorsavhandling att identifiera och karakterisera några av dessa proteiner för att i framtiden kunna använda denna kunskap för utveckling av antivirala medel (eftersom lite eller inga antivirala medel finns tillgängliga mot de flesta ortoflavivirus).

– Jag arbetade mycket med att förstå nukleoporins (NUP) roll i ortoflavivirusinfektion. Det är en riktigt cool grupp av proteiner som i celler bygger upp det nukleära porkomplexet som är involverat i transporten av RNA och proteiner över kärnhöljet. Även om deras cellulära funktioner är väl karakteriserade, är deras roll i ortoflavivirusinfektion understuderad. Med det arbete jag presenterar i min avhandling visar jag att dessa proteiner verkligen är viktiga vid infektion, särskilt för replikations- och translationsstadierna i den virala livscykeln.

Fakta om disputationen i kalendariet