Krönika: Forskningens roll i klimatkrisen

"Få förnekar att universiteten har en viktig roll i vår tids ödesfråga, klimatkrisen. Men vilken roll då? När jag var doktorand arbetade jag inom ett arbetsmarknadsforskningsprojekt som studerade relationen mellan demografiska förändringar (åldrande befolkning), arbetskraftens sammansättning och välfärdens framtid. Som politiskt intresserad var jag ständigt frustrerad över de snäva perspektiv som ramades in av projektet. Det var som om frågan om välfärdsstatens framtid kunde förstås isolerad från andra frågor, såsom klimatkrisen. I detta fall tycks frågan om universitetens roll ganska enkel: forskning ska inte bara belysa enskilda områden av samhället och världen utan också synliggöra hur dessa områden hänger ihop och är beroende av varandra. Det verkar exempelvis rimligt att forskningen om välfärdsstatens framtid integrerar ekologiska perspektiv eftersom varje samhälles förutsättningar villkoras av den natur som tillhandahåller t.ex. råvaror, odlingsmöjligheter och luft. Detta blir antagligen alltmer uppenbart i och med att klimatkrisen får effekter på delar av samhället som normalt sett inte anses höra till ”miljön”.

Men det är, tyvärr, inte så enkelt. Samhället är inbäddat också i ett annat system, nämligen det vi kan kalla tillväxtekonomins. Olika länders, organisationers och individers framgång hänger på hur de hävdar sig i en global konkurrens om marknadsandelar. Denna tillväxt är djupt inbäddad i den fossila industri som är klimatkrisens motor. Det gör i sin tur att motståndet mot att koppla loss från det fossila kapitalet är kompakt och resursstarkt och intressena i att framhärda att ”hållbarhet” och ”grön tillväxt” inom det rådande politiska och ekonomiska systemets ramar räcker för att möta klimatkrisen. I denna ideologiserade debatt kan forskningen potentiellt vara en bångstyrig röst som har förmågan och modet att resa problem, ställa frågor och bidra med kunskap som dessa intressen inte vill veta av. Här är den i lag reglerade forskningens frihet central. Men lagen till trots finns knepiga gråzoner som på olika sätt kringskär forskningens frihet och gör den sårbar för inflytande från de politiska och ekonomiska intressen som har intresse av att trumma fram en viss bild av klimatkrisen och dess lösningar.

Detta problem undersöks och diskuteras på ett klargörande sätt i den nyligen utgivna boken ”Slaget om framtiden: forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö”. Den är författad av framtidsforskarna Jenny Andersson och Erik Westholm och bygger på två kritiska studier av forskningsprogram inom skogsindustrin och den arktiska forskningen. Ett centralt problem i gråzonen mellan fri forskning och intressestyrd forskning är kravet på att forskning ska göra ”nytta”. Detta fokus på nytta tenderar inte bara att tona ned forskningens demokratiska uppdrag. Det finns också många exempel på hur nytta förstås snävt i termer av nytta för avnämarna. Andersson och Westholm menar att, och lyfter fram flera exempel på hur, forskningsprogram riskerar att bli megafoner för förutbestämda idéer som slagits fast med utgångspunkt i finansiärernas kortsiktiga intressen.

Men hur ska vi som forskare då hantera denna svåra situation för att göra bångstyrigare och öppnare forskning? Här tror jag att vi måste skilja mellan strategier på individuell och kollektiv nivå. På individuell nivå handlar det om att aktivt identifiera och utnyttja det tolkningsutrymme som trots allt ofta finns i redan finansierade projekt och forskningsprogram. Det kan exempelvis handla om att ge utrymme och röst åt individer och grupper med perspektiv som inte stämmer överens med ekonomiska och politiska intressens kortsiktiga intressen. I min egen forskning har jag intresserat mig för hur olika grupper i samhället strömmat samman i kategorin ”gruvmotståndare” (urfolk, miljöaktivister, villaägare, småbrukare m.m.) och som av stat och näringsliv ofta avfärdas som ”bakåtsträvare”.

På kollektiv nivå handlar det om att, inom ramen för forskargrupper, institutioner, konferenser osv., aktivt integrera klimat- och miljöperspektiv på sätt som inte på förhand är inlåsta i normativa åsikter som att ”grön tillväxt” bara måste vara möjlig. Här lämnar Andersson och Westholm läsaren med några inspirerande förslag på hur sådan forskning kan se ut. För det första bör forskningen ta hänsyn till vad som kallas ”time prints”. Det handlar om systematiska konsekvensanalyser av hur olika handlingar i nutid (t.ex. beslut i linje med kortsiktiga intressen hos resursstarka aktörer) påverkar situationen och förutsättningarna för miljön och för olika grupper vid olika tidpunkter i framtiden. För det andra bör forskningen bidra till att ge framtiden närvaro i nutiden. Forskning kan, genom kunskap om troliga scenarier, minska det kognitiva avstånd som ofta finns mellan nuet och en avlägsen abstrakt framtid. Dessutom kan, och bör, vetenskaplig kunskap utmana etablerade föreställningar om konsensus. Klimatkrisen hotar oss kanske alla men det är oerhörda skillnader i hur detta hot ser ut beroende på din sociala position och var i världen du råkar vara född. Forskningen måste bygga på ett erkännande av detta och framhäva de ofta motstridiga intressen och värden som vi har att ta ställning till när vi fattar beslut om politiska riktningar. För det tredje bör forskningen integrera ansvarsfrågan. Detta har att göra med universitetens demokratiska uppdrag. Det handlar om att forskningen ska bidra med kunskap som dels ska hjälpa samhället i allmänhet att ta ansvar inför framtiden, dels ska synliggöra vilka aktörer som gör störst avtryck över tid. Detta är, som jag ser det, viktiga steg mot att universiteten och forskningen ska realisera sin viktigaste roll i denna fråga, nämligen att utveckla kunskap om klimatförändringar oberoende av de starka politiska och ekonomiska intressen som dominerar idag."