NYHET
Annika Johansson är lektor i pedagogik vid Umeå universitet och har tre VM-medaljer i acroski. Sedan drygt två år tillbaka jobbar hon som coach på uppdrag av Sveriges Olympiska kommitté med Freestylelandslaget i puckelpist. Vid OS i Sotji hade hon kontakt med åkarna från Umeå – via facebook och skype.
Annika Johansson, fotograferad av Ludvig Fjällström.
De svenska puckelpiståkarna Per Spett och Ludvig Fjällström gick i OS i Sotji vidare från första kvalomgången. Men ingen av dem tog sig hela vägen till superfinalen där sex åkare gjorde upp om medaljerna. – Per Spett visste att han var tvungen att satsa stort och det gjorde han men tyvärr blev det några misstag som gjorde att han inte tog sig till superfinalen. Vad gäller Ludvig Fjällström så är hans stora OS-mål att vara på topp till OS 2018 och han åkte riktigt bra i Sotji även om det inte räckte till några topplaceringar, berättar Annika Johansson.
Förbereder åkarna för tävlingssituationen
I drygt två år har hon arbetat som performance coach/mental skills coach för Svenska Freestylelandslaget. Hon är med på vissa landslagssamlingar och tävlingar, men jobbar också med åkarna från hemmaplan via skype och facebook. Inför årets OS var hon med på förberedelselägret, men var inte på plats i Sotji. – Även om det optimala är att vara med på plats vid läger och tävlingar så är skype och facebook bra alternativ för att ha kontakt med åkarna även när jag är i Umeå och jobbar. Mycket av arbetet som jag gör med åkarna handlar om att de ska vara så förberedda som möjligt för tävlingssituationen och det arbetet sker till stor del innan tävlingarna.
Som bäst rankad världsetta
Idrotten har alltid varit en viktig del i Annika Johanssons liv. Mellan 1991-2001 tävlade hon själv i Svenska Freestylelandslaget i grenen acroski och var rankad som topp fem i världen under denna period. Som bäst rankades hon som världsetta. Nu arbetar hon tillsammans med det svenska coachteamet med huvudtränaren/förbundskaptenen Tomas Carlqvist, tekniktränaren Jesper Björnlund, hopptränaren Lasse von Stedink och sjukgymnasten Jan Koutromichalis.
– Jag jobbar med individuella samtal med åkarna men har ofta också möten med hela laget. Arbetet handlar mycket om att hitta vägar och strategier för att utveckla åkarnas prestationer på träning och tävling men även om att de ska trivas och ha en bra lagkänsla. När jag har möten med hela laget är tränarna ofta med. Det är viktigt att alla jobbar åt samma håll. Tränarna bör ha en inblick i vad jag pratar med åkarna om, eftersom de arbetar med åkarna hela tiden, säger Annika Johansson.
Tävlade i landslaget och skrev avhandling
Annika Johanssons intresse och engagemang i idrott ledde till att läste idrottspedagoglinjen vid Umeå universitet. Efter det har hon fortsatt att både arbeta och forska vid Umeå universitet även om hon delvis bodde i USA under ett antal år. Samtidigt som hon tävlade i landslaget skrev hon sin licentiatavhandling om bedömningar inom idrott. År 2010 lade hon fram sin doktorsavhandling om uttagningar inom elitidrott.
Hon försöker översätta forskning till praktiska och konkreta verktyg som åkarna kan använda både i och utanför backarna. – Det är en spännande utmaning och oerhört stimulerande att se hur åkarna har ökat sin medvetenhet om vad som kan påverka dem i tränings- och tävlingssituationer och hur de kan jobba med att optimera sina förutsättningar. Att jag själv har varit tränare i många år, att jag har tävlat på elitnivå och har bott i kappsäck och rest runt i ett landslag i flera år är erfarenheter som kommer väl till pass i arbetet med freestylelandslaget.
Strategier för att få flickor att fortsätta idrotta
Annika Johansson undervisar nu framförallt i coaching och ledarskap på idrottsvetenskapliga programmet och på personalvetarprogrammet. Dessutom är hon lärare i ämnet mental och fysisk förberedelse och grupprocesser på polisutbildningen. Forskningsmässigt arbetar hon just nu med ett projekt om flickor som slutar spela innebandy i tonåren.
– Vi vill ta reda på hur processen ser ut när någon bestämmer sig för att sluta med sin idrott i unga år och hur föreningar skulle kunna hitta strategier för att få flickor att fortsätta med innebandy och andra idrotter även under tonåren, avslutar hon.