NYHET
Två sinnessjukhus, Umedalen i Umeå och Sidsjön i Sundsvall, stod för 28 procent av antalet lobotomier i Sverige 1947–1958. Dessa och andra nya data läggs fram av Kenneth Ögren i den licentiatavhandling han försvarar vid Umeå universitet den 10 juni.
S.k. prefrontal lobotomi, en kirurgisk metod för att behandla psykisk sjukdom som gick ut på att skära av vissa nervbanor i hjärnan, introducerades på de svenska sinnessjukhusen från 1946. Antalet lobotomier i Sverige kan tidigare ha underskattats enligt licentiatavhandlingen, som i huvudsak grundar sig på officiell statistik.
Totalt genomgick ca 4 500 svenska patienter denna operation, bland dem 771 vid Umedalens sjukhus. Många fler kvinnor än män opererades: 61 procent resp. 39 procent.
Utvecklingen kan indelas i tre perioder. Under en introduktionstid 1944–1946 genomförde neurokirurger i Stockholm de första rätt begränsade serierna av lobotomier i landet. Under expansionsåren 1947–1950 blev operationen allmänt använd på många sinnessjukhus. Under den tredje perioden, utfasningsåren 1951–1960, minskade användningen successivt.
En prefrontal lobotomi gjordes dock så sent som i slutet av 1960-talet på en patient med svåra symtom av drogmissbruk. Stora skillnader i antalet utförda lobotomier finns mellan de 28 sinnesjukhus som ingår i studien. Umedalen och Sidsjön stod för 28 procent av ingreppen medan tolv sinnessjukhus gjorde färre än 100 lobotomier. Frösö sjukhus gjorde bara 26 medan Salberga och Västra Mark enligt den officiella statistiken inte har gjort någon. Restads sjukhus verkar ha vidhållit lobotomibehandling också efter 1963, då alla övriga hade upphört med metoden.
Huvuddelen av de i Sverige gjorda lobotomierna genomfördes 1950–1954, då de flesta sjukhusen kommit igång med operationerna. Då hade de sjukhus som började redan 1946 börjat minska på antalet ingrepp.
Från Umedalens sjukhus remitterades mellan 1947 och 1958 totalt 771 patienter till Umeå lasarett för lobotomi. Bland dem hade 84 procent diagnosen schizofreni, men mot slutet av perioden finns en tendens i förskjutning mot andra diagnoser. Operationerna gjordes på Umeå lasarett och dödligheten efter ingreppen var 1949 hela 17 procent. Tekniken förbättrades senare och för hela den studerade perioden var dödligheten i genomsnitt 7,4 procent.
Psykokirurgi är av intresse i medicinens och vetenskapens historia. Den aktualiserar både frågor om implementeringen av och rationaliteten i ny radikala behandlingsmetoder. Psykokirurgins praktik väcker också många frågor om den rådande etiska reflektionen hos de psykiatrer, neurokirurger och allmänkirurger som var involverade och även samhällets granskning av medicinsk verksamhet, däri inräknat mediernas roll för metodens acceptans.
Kenneth Ögren, doktorand vid Institutionen för klinisk vetenskap, enheten för psykiatri, senare ivd finns vid Institutionen för kultur och medier, arbetar vid Institutionen för socialt arbete:www.socw.umu.se/om-institutionen/personal/kenneth-ogren/
