Fem frågor till Tim Horstkotte om stödutfodring av renar

Renar under stödutfodring. Det finns kommersiellt producerade foderpellets, som är anpassade till renarnas behov i deras näringssammansättning. Sedan kan man även utfodra med hö, men det måste har skördats tidigt i säsongen för att ha bästa kvalité för renarnas matsmältningssystem. Båda har sina för- och nackdelar, men inget av de två alternativ är en verklig ersättning för naturligt bete.

BildRozenn Troufléau

Tim Horstkottes intresse för renfrågan började med att han läste en rapport om hur klimatförändringen påverkar renarna och konsekvenserna det får för de olika urfolk som lever med dom. Han kände att de ekologiska och sociala frågeställningar föll samman på ett komplext sätt som han ville förstå bättre. Allt sedan doktorandstudier i ämnet har Tim Horstkotte studerat olika frågeställningar som kretsar kring renskötseln, oftast inriktad på effekter av konkurrerande markanvändning och klimatet, och traditionell kunskap. 

I Sverige kan det bli nödvändigt att stödutfodra renar under vissa vintrar, men det är inte lika vanligt som i den södra finska renskötselområde, där utfodring har pågått mer regelbundet sedan 1960-talet. Dessutom finns det en stor variation inom svenska Sápmi och mellan olika år hur ofta och hur mycket man är tvungen att utfodra eftersom renarna inte kan komma åt betet. Till exempel våren 2018 var tre fjärdedelar av samebyarna tvungna att ansöka om katastrofskadeskydd för att bekosta utfodringen. Det skiljer sig alltså mycket mellan åren – men man kan säga att  Tjernobylkatastrofen var startskottet för utfodring i Sverige, en faktor inte alls relaterad till klimat som ofta är utmaningen i dag.

Sommaren är den tid då renarna äter upp sig mellan vintrarna – tidigt på sommaren till exempel dvärgbjörk och vide, och senare under säsongen olika gräs och örter. Där renarna stannar nedanför skogsgränsen året runt är myrar ett viktigt habitat för både mat och svalka. Vintertid är det marklavar som är stapelfödan, men under tidigt vinter kan de även beta på myrar eller vissa gräs så som kruståtel. Under senvinter, när snön är djup, blir tillgång till hänglavar allt viktigare. Och det är inte bara Linné som har observerat att de även kan ge sig på lämlar ibland.

Tim Horstkotte är förste forskningsingenjör på Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap

BildIngrid Söderbergh

Hur ser matläget ut för renarna denna vinter med tanke på de rikliga snömängderna?

– Det är faktiskt bättre än de två senaste åren – hittills. Lössnö kan vara ett bekymmer om den fyller gropen som renen gräver. Under sådana förhållanden är det viktigt med till exempel kuperat terräng, som kan hjälpa renen att komma ner till marklavarna. Om det kommer mer snö kan det även vara viktigt med tillgång till gammelskog med stora trädkronor som fångar snön – men det finns bara få och små bestånd kvar av denna typ av skog. Förhållanden kan alltså förändras snabbt. Med det sagt finns det en stor variation inom landet och förutsättningar kan vara bra för några samebyar men dåliga för andra, säger Tim Horstkotte.

Varför hittar renarna inte tillräckligt med mat själva?

–  Marklavar som är så viktiga under vintern har kraftigt minskat eftersom de missgynnas av det moderna skogsbruket, därför kan den naturliga betestillgången vara begränsad. Om snön blir för djupt – drygt 70 centimeter är ett tröskelvärde som ofta nämns – eller för hård på grund av isbildning efter töväder blir det besvärlig eller omöjligt för renen att gräva ner till marklavarna. Särskilt ödesdigert är det med snö på ofrusen mark under hösten, som sedan kan frysa till ett istäcke direkt på marklavarna. Viktigt är det även med betesro: att renen kan beta utan störningar på grund av exempelvis rovdjur, snöskotrar eller hundspann.

Varför kan inte stödutfodring vara en långsiktig lösning?

–  Utfodring behandlar bara symptom av, men inte orsaken till brist på betestillgång. Det är bara en nödlösning, som måste planeras noggrant till exempel för att undvika att renarna blir sjuka. Dessutom kan det förändra renarnas beteende på ett sätt som inte är riktigt känt än – kommer de att förlora sina instinkter att leta efter mat själva, eller hur påverkas årstidsflyttningar? Men det har även stora kulturella konsekvenser: många renskötare betonar att systematisk utfodring inte är förenbart med den traditionella samiska renskötseln – men så klart som stöd under beteskatastrofer.

Vad finns det för andra alternativ?

–  Det som är viktigast är att återskapa funktionella betesmarker där det finns tillräckligt med lavar, och ett varierat och sammanhängande beteslandskap som fungerar under olika väder- och snöförhållanden. Det gäller i synnerhet hänglavar, som till exempel skulle kunna gynnas genom hyggesfritt skogsbruk. Dessutom skulle det behövas bättre möjligheter för renskötare att påverka beslutsprocesser om markanvändning i ett landskap där många olika intressen ska samsas. De nya FSC-reglerna (Forest Stewardship Council) bidrar till det genom ett förstärkt krav på samplanering mellan renskötsel och skogsbruk.

Fins det skillnader i stödutfodring mellan Finland, Norge och Sverige?

–  Skillnader inom länderna kan vara stora, och ännu större mellan länderna. Det gäller på många olika plan, inte minst administrativt, politiskt, ekologiskt, klimatiskt och historiskt. I det södra renskötselområdet i Finland, där det inte är samer som bedriver renskötsel, är stödutfodring mer etablerad av olika orsaker, inte minst på grund av skogsbrukets långvariga påverkan. Även hur vinterbetesområdena ser ut kan skilja sig kraftigt: på Finnmarksvidda in Nordnorge är det tundra och fjällbjörkskogar, i Sverige är det mest i skogslandet. Allt detta kan påverka när och varför stödutfodring kan bli nödvändigt – och därmed finns det en stor potential att lära sig av varandra hur man hanterar beteskriser.

Om föreläsningen:

Mer information om Tim Horstkottes föreläsning

Snabba frågor:

Namn: Tim Horstkotte
Bor: på Ön i Umeå
Kommer från: Tyskland
Intressen: fjällvandra, medeltidshistoria
Läser just nu: Djupsinne - hur bläckfisken började tänka
Gillar att göra en söndag på vintern: lämna spår i nysnön
Det bästa med snö: ”Man tror att den är kall, men om man gör ett snöhus av den blir den varm. Man tycker att den är vit, men ibland är den skär, och ibland blå. Den kan vara det mjukaste av allting och den kan vara hårdare än sten. Ingenting är säkert.” (Tove Jansson, Trollvinter)
Det finaste renarna ger: ett hem i Arktis
Godaste receptet på ren: Torkat kött eller varmrökt hjärta, helst med färskt bröd