NYHET På grund av den pågående Coronapandemin har vårterminen har varit speciell. Åsa Karlsson Sjögren, dekan och Torkel Molin, prodekan, båda vid humanistiska fakulteten, sammanfattar hur det varit att jobba under en historiskt speciell tid, fylld med dagliga nya beslut och med nya och andra arbetssätt för att ändå få allt att fungera.
Åsa Karlsson Sjögren, dekan och Torkel Molin, prodekan, humanistiska fakulteten.
BildPer MelanderDet är en ganska häftig iakttagelse – alltså att det är människorna som gör ett universitet, inte byggnaderna
Åsa Karlsson Sjögren berättar att det till en början, när campus stängde ned och det mesta av undervisningen skulle ske på distans, gällde att ställa om till krisläge.
– Vi dekaner deltog så gott som dagligen i universitetets stabsgrupp där olika åtgärder diskuterades. Det var många frågor att ta ställning till, som starkt påverkade studenter och personal. En annan viktig del i början var att ha tät kontakt med prefekter och föreståndare för att snabbt gå ut med information och fånga upp synpunkter från verksamheten, säger Åsa Karlsson Sjögren och fortsätter:
– Eftersom mitt arbete i stor utsträckning består i att möta människor har mycket av min arbetstid nu förflutit via zoom, skype och teams, men även mejlandet har ökat. Ärenden som jag i vanliga fall snabbt kan stämma av muntligt med olika personer tar nu oftast längre tid. På min del som jag ägnar åt forskning var planen att åka några vändor på arkiv för att göra en pilotstudie om skilsmässor kring sekelskiftet 1700, men det har fått skjutas på framtiden.
Åsa Karlsson Sjögren, dekan och Torkel Molin, prodekan, humanistiska fakulteten.
BildPer MelanderTorkel Molin berättar att en del av hans arbete som prodekan är att vara synlig, gå runt och säga hej och fråga hur det går, i korridorer, fikarum och mer formellt på olika enheters APT:n.
– På så vis kan jag snappa upp vad som är på gång och vad som oroar eller gläder medarbetare och studenter. Det underlättar styrningen av fakulteten. Nu under en stor del av vårterminen har korridorer och fikarum varit i stort sett tomma. Inga studenter och få medarbetare, säger Torkel Molin och tillägger:
– I stället har vi övergått till att träffas främst via zoom, skype och teams. De spontana korta mötena har ersatts med schemalagda mer formella möten via en skärm, med teknikstress och tekniktrötthet som följd. Jag har visserligen blivit mer van att sitta framför en skärm och prata men min upplevelse är att det tar mer kraft än att ha möten IRL.
Han säger vidare att arbetet som prodekan också innebär att han företräder fakulteten utåt och det har tidigare ofta skett på konferenser och möten utanför Umeå och att den delen av arbetet har mer eller mindre helt upphört.
– Det som upphört med det är också det erfarenhets- och meningsutbyte som normalt skett vid dessa tillfällen. Håller detta i sig så kommer antagligen behovet av fler formaliserade utbyten via nätet att bli mer eller mindre nödvändiga, säger Torkel Molin.
På vilket sätt har det påverkat läget i stort för fakulteten, vad det gäller utbildning och forskning?
– Regeringens besked den 17 mars att all undervisning skulle ske på distans är den mest genomgripande förändringen för fakulteten. Fakultetens lärare och studenter fick med några timmars varsel förhålla sig till helt nya problem och många olika frågor behövde lösas. Det här gjordes mycket professionellt, säger Åsa Karlsson Sjögren och tillägger:
– Mer erfarna lärare stöttade yngre eller ovana lärare och studenterna var ytterst lojala med situationen. Stödfunktioner, inte minst UPL och för oss här på Humfak Humlab ska ges en stor eloge för det professionella stödet med både tekniskt och pedagogiskt kunnande. Humlabs arbete med att säkerställa att disputationerna flöt på vill jag inte minst framhålla som mycket positivt.
Åsa Karlsson Sjögren
BildPer MelanderNär det gäller forskning finns egentligen två olika konsekvenser, menar hon vidare, vilket dels beror på forskningsområde, dels på i vilket skede av forskningen man är. Konferenser, seminarier och annat har ställts in så för många med mycket forskningstid har våren inneburit mer sammanhängande tid att forska och skriva.
– Å andra sidan har detta kunnat innebära färre korta deadlines varför det i sig kan ha skapat problem med motivationen. Oro över sin egen eller anhörigas situation eller världsläget i stort, eller familjeförhållanden i övrigt, kan också göra att koncentration och motivation har försvårats. För andra har situationen konkret medfört hinder exempelvis när det gäller arkivforskning, fältarbeten, eller intervjustudier, säger Åsa Karlsson Sjögren.
Torkel Molin säger att på så kort varsel ställa om till betydligt mer distansutbildning har varit en stor utmaning:
– Om detta fortsätter så är det faktum att vår fakultet har en väl utvecklad struktur för att ge utbildning via nät något som är till vår fördel. Till vår nackdel är att de extramedel som regering och riksdag ämnar fördela till landets lärosäten till huvudsak förbehållna det som politikerna kallar bristyrken och där har vi svårare att hävda oss just nu, säger Torkel Molin.
– Vi behöver lära oss att motivera att det råder en brist på humanister ute i samhället och att humanister behövs för att möta de samhällsutmaningar som blir mer tydliga när ett samhälle går in i ett krisläge, likt det vi nu har med den grasserande pandemin.
Finns det något som du tycker kan vara värt att ta med från den här vårterminen, för framtiden, när läget återgått till ett mer normalt tillstånd?
– En given fråga gäller ju resandet mellan Umeå och inte minst Stockholm. Jag var till exempel kallad till ett entimmes möte i Stockholm i mars, som först ställdes in, men som senare genomfördes via zoom, och det gick helt OK. Samtidigt ska inte värdet av närvaro och möten mellan människor förringas, säger Åsa Karlsson Sjögren och lägger till:
– En grundläggande fråga gäller studentpengen och fakultetens utbildningsuppdrag. Vi har låga ersättningar för varje student och en slimmad organisation. Vi har kunnat möta upp vårens utmaningar men de har också visat att vi i många stycken skulle behöva en mer solid finansiering.
En annan fråga som hon tycker är tydligt är att utan våra lärare och studenter är vi inte ett universitet.
– Det är väl i och för sig ett självklart konstaterande, men här betyder den två saker: för det första var det undervisningen som drabbades mest av nedstängningen och därför låg fokus på utbildning och forskarutbildning, för det andra har det varit så gott som tomt – som i juli – på campus och ända har en febril aktivitet. Det är en ganska häftig iakttagelse – alltså att det är människorna som gör ett universitet, inte byggnaderna.
Torkel Molin
BildPer MelanderTorkel Molin menar att vi har ju i alla fall lärt oss att vi inte måste träffas fysiskt:
– Det går att ha nätmöten, men vi har också lärt oss att det inte är samma sak att ha ett möte irl som att ha ett nätmöte. Skillnaden ökar ju fler som deltar i mötet. Sedan kanske vi också måste funder över vad ett mer normalt tillstånd är. Att tro att allt ska återgå och blir som förr, tror jag är ett misstag. Min tro är att detta kommer att öka takten på den samhällsförändring vi nu är inne i.
Vad vill ni skicka med som en sommarhälsning till alla som jobbar vid humfak?
– Jag hoppas att alla kan se fram emot eller redan njuter en vilsam om än kanske annorlunda sommarsemester och att alla ska känna stolthet över vad vi tillsammans åstadkommer på alla våra utbildningar och i vår forskning. Jag känner en enorm stolthet och tacksamhet över studenters och kollegors professionalism, engagemang och tålamod, säger Åsa Karlsson Sjögren.
– De här terminen har i många avseende varit annorlunda, vilket medfört att många medarbetare har behövt tänka nytt och prioritera om och lägga mer tid på sin undervisning. Jag vill härmed tacka alla som så gjort. Ni har verkligen visat att ni kan och att ni vill, trots försvårade omständigheter, leverera till våra studenter, säger Torkel Molin.
Torkel Molin hoppas på att få gå ner i vilopuls, åtminstone för ett tag och bara vara. Åsa Karlsson Sjögren ser fram emot att få vistas ute, både i stan och runtomkring. Under våren har hon återupptäckt gamla utflyktsställen, men även nya i närområdet, till exempel Grössjöns naturreservat.
– Vi kommer att åka några vändor till fjällen och i övrigt förmodligen hålla oss norr om Mälardalen. Grekland och andra tilltänkta resmål på längre avstånd får vänta, säger Åsa Karlsson Sjögren.
Avslutningsvis säger Åsa Karlsson Sjögren att en yrkesgrupp som förstås alltid ses som samhällsviktig är all vårdpersonal, men även hur andra yrkesgrupper klivit fram tycker hon: som exempelvis handelsanställda, fastighetsanställda och omsorgspersonal.
– En annan iakttagelse är de debatter som förts om åtgärder i samband med utbrottet och att vi egentligen inte kan stanna vid att tala om fakta eller alternativa fakta utan se till helheter och att det finns olika perspektiv när vi möter komplexa samhällsproblem. Det är ju inte nytt, men har blivit än tydligare nu, avslutar Åsa Karlsson Sjögren.
