Disputation - Jenny Jarlsdotter Wikström

 

Bild

Den 17 april försvarar Jenny Jarlsdotter Wikström sin avhandling ”Materiella vändningar. Läsningar av Parland, Lispector, Berg, och Byggmästar”. Wikström har undersökt författarnas verk i relation till "den materiella vändningen” och hur deras arbete kan förklara, eller ifrågasätta vändningen, samt hur vändningen i sin tur kan ha påverkat författarna. I avhandlingen finns processen förtydligad och enligt Wikström får läsaren i avhandlingen ”…tillträde till ett ganska ostädat laboratorium."

Vad behandlar din avhandling?

Min avhandling berör fyra författare i 1900- och 2000 talen, närmare bestämt Henry Parland, Clarice Lispector, Aase Berg och Eva-Stina Byggmästar. De här författarna kan framstå som väldigt olika – Parland är från Finland och skriver i det sena 1920-talet, Lispector är från Brasilien, Byggmästar och Berg är poeter men har helt olika stil och kommer från olika länder, och så vidare. Att de inte delar historisk kontext betyder dock inte att det saknas gemensamma nämnare. Samtliga författare behandlar filosofiska kategorier som natur, kultur, subjekt, objekt, ande och materia i sina verk, och sätter kategorierna i gungning. Därför ville jag granska dem i relation till det jag kallar "den materiella vändningen”, en samtida teoretisk-filosofisk vändning. Till den materiella vändningen räknar jag exempelvis materiell ekokritik, feministisk nymaterialism, objekt-orienterad ontologi, miljöhumaniora och andra forskningsgrenar som försöker få syn på materian eller objektet. Min fråga är vad de här författarskapen kan göra för att förklara, tydliggöra eller ifrågasätta denna vändning, och vad den materiella vändningen i sin tur kan göra för att förklara författarskapen. Det är alltså en teoridriven avhandling, även om den till stora delar handlar om poesi. Min slutsats är att skönlitteraturen ibland ställer till med rätt allvarliga problem för den materiella vändningen – den skapar så kallade aporier, omöjliga situationer. Men den materiella vändningen ställer också till med problem för litteraturvetenskapen, mitt ämne, och vändningens uppmaning till anti-antropocentrism går inte alltid ihop med litteraturvetenskapliga normer för läsning, som ju fokuserar på texter skrivna av människor. Jag försöker att förstå den här friktionen mellan de etiska och politiska krav som vändningen ställer och de verktyg och material som litteraturvetenskapen har att tillgå på olika vis, framför allt genom att läsa skönlitteratur skriven av mina fyra författare. Skönlitteraturen utmanar filosofin i hur den gestaltar natur, subjekt, objekt och så vidare, och därför är den ett stöd för mig när jag försöker förstå teorin, samtidigt som den också krånglar till det. Mina fyra läsningar går därmed inte jämnt ut, det finns trådar i de skönlitterära texterna som den materiella vändningens tänkare inte kan hjälpa till att knyta ihop. De verk jag jobbar med är alltså inte ”lösta” – bara lästa.

Läsaren får tillträde till ett ganska ostädat laboratorium

Varför valde du just det ämnet?

Jag valde det här ämnet – som egentligen är lite för svårt och spretigt – för att kunna bedriva ärlig forskning och testa hur det kan gå till att inte veta var man ska landa på förhand. Jag visste verkligen inte vad texterna skulle säga varandra innan jag började skriva. Och den processen har jag försökt tydliggöra i avhandlingen så att läsaren så att säga får tillträde till ett ganska ostädat laboratorium. Det kan ju verka märkligt. Men det var det enda sättet jag kunde vara sann gentemot de krav på öppenhet, genomsläpplighet och ansvar som den materiella vändningens tänkare ställer. Så då fick det bli så. Den här beskrivningen får säkert avhandlingen att låta grumlig och svårförståelig men så är det nog inte. På det hela taget är det fyra läsningar av fyra författarskap, och så försöker jag fundera lite kring filosofiska spörsmål som dyker upp i skönlitteraturen.

Hur känns det att snart vara klar?

Surrealistiskt. Sex år av arbete är till ända och det rådande corona-läget gör att min disputation och alla grejer kring den är satta inom parentes. Å andra sidan så är det alltid konstigt att avsluta långa projekt, jag hade funnit läget märkligt oberoende av läget. Jag har haft fyra fenomenala år av forskning, ett fint år som föräldraledig, och ett fullständigt vidrigt år då jag skrev klart boken. Detta är emellertid helt normalt, har man sagt mig. Med tanke på hur underbart det var att sitta och läsa, åka på konferenser, tänka fritt och skriva de fyra första åren kan det sista året av svett och blod ses som en utjämnare. Jag slutar på plus. Det betyder inte att jag inte anser att mitt arbete hade kunnat göras bättre – men så tycker väl också allihop som skrivit en avhandling, att det hade kunnat bli bättre. Det är skönt att det är över, och att jag klarade av att göra det – men samtidigt är det ledsamt och märkligt. Vad ska jag göra nu? Vem är jag nu, när jag inte skriver?

Vad har du planerat att göra efter din disputation?

Jag ska jobba som lärare på programmet för litteraturvetenskap och kreativt skrivande en tid framåt. Sedan ska jag söka pengar för nästa bok, som alla andra.