NYHET På nätet sprids myten om att världen ska gå under den 21 december. Rymdstyrelsen Nasa har offentligt fått avfärda ryktet om att jorden kommer att träffas av en okänd planet, asteroid eller annan himlakropp. Meteorforskaren Asta Pellinen-Wannberg vid Umeå universitet vet mer om hotet från rymden.
– Till skillnad från våra närmaste grannar Mars och Venus har jorden ett starkt magnetfält som håller ihop en tjock, skyddande atmosfär. De flesta inkommande rymdobjekt hinner därför brinna upp innan de når marken.
Hon tycker också att vi ska vara tacksamma för närheten till de stora gasjättarna Saturnus och Jupiter, som drar till sig många hotfulla besökare från yttre rymden.
– Det går tiotals miljoner år mellan verkligen stora rymdkrockar som slår ut det mesta av livet på jorden. Utan jätteplaneterna skulle vi istället utsättas omkring en gång vart hundratusende år, något som skulle hindra utvecklingen av mer avancerade livsformer, förklarar Asta Pellinen-Wannberg.
Profetior om jordens undergång har uppmärksammats flera gånger tidigare. Den aktuella myten startade enligt Nasa med den okända planeten Nibiru, som påstods vara på väg mot jorden. Ursprungligen skulle katastrofen ha inträffat redan 2003, men när inget hände flyttades undergångsdatumet fram och kopplades samtidigt ihop med slutet på en cykel i mayakalendern.
Ett vanligt missförstånd är att rymden nästan är tom, menar Asta Pellinen-Wannberg. Utöver kända planeter, asteroider och kometer finns det otaliga objekt av varierande storlek som smyger ganska nära inpå oss. Det mesta brinner upp i atmosfären och syns bara som stjärnfall, men varje dygn får jorden faktiskt ett tillskott av 40–100 ton rymdmaterial.
– Det finns exempelvis mer än sextio kometer som korsar jordens omloppsbana. Naturligtvis skulle det vara ödesdigert om vi kom till korsningen samtidigt som kometen, men det är ytterst, ytterst osannolikt att det händer, säger Asta Pellinen-Wannberg.
För de flesta jordbor får kollisioner med stora föremål inga märkbara konsekvenser. Den senaste uppmärksammade krocken inträffade faktiskt så sent som den 7 oktober 2008 då asteroiden ”2008 TC3” träffade jorden i norra Sudan. Två månader senare hittades fragment av asteroiden i Nubiska öknen.
– Det var en stor händelse bland forskarna, men så mycket mera smäll än så har det inte blivit i historisk tid.
Hon anser att ett större problem för mänskligheten är allt rymdskrot vi lämnar efter oss. Den 10 februari 2009 kolliderade till exempel en aktiv Iridium-satellit med en sedan länge pensionerad rysk Kosmos-satellit på 79 mils höjd över Sibirien.
– Fragment från satelliterna snurrar nu runt jorden i ett allt vidare skrotlager, något som ökar sannolikheten för nya krockar och framtida störningar i olika satellittjänster.
Asta Pellinen-Wannberg, institutionen för fysik, Umeå universitet & Institutet för rymdfysik i Kiruna Telefon: 0980-79118
E-post: asta.pellinen-wannberg@irf.se