NYHET Inför jul levererar Katarina Gregersdotter, universitetslektor vid Institutionen för språkstudier och ledamot i Svenska Deckarakademin, tre boktips.
Erik Axl Sund, Ordfront
Otid är den tredje och sista delen i Melankoliserien, men den går utmärkt att läsa utan att ha läst de tidigare delarna. Axl Sund kräver läsarens uppmärksamhet, och det är detaljerna som gör helheten. Men lägg ner lite tid på den här: belöningen är en oerhört vacker, otäck och slingrande berättelse som stannar kvar länge. En flicka grips i samband med ett slagsmål, men det är svårt att få reda på vem hon är och var hon kommer ifrån. Samtidigt lanseras Per Qvidings roman om Stina som emigrerade till Amerika på 1800-talet. Det är många spår, tidsplan och idéer som ryms i berättelsen, och den är dessutom oavbrutet spännande.
Joan Lindsay, Palaver press
(Övers Maria Lundgren)
Denna australiensiska roman utgavs 1967, men har inte fått en svensk översättning förrän nu. Den filmatiserades 1975 av Peter Weir, och filmen liksom boken har fått kultstatus. År 1900 lämnar ett tjugotal unga kvinnor och två av deras lärare flickinternatet Mrs Appleyards College för en heldagsutflykt till vulkanberget Hanging Rock. Väl där försvinner några av dem utan ett spår. En av flickorna återfinns en tid senare, och när hon till sist kvicknar till är det utan ett enda minne om vad som hände på berget. Händelserna påverkar alla och hänger som ett mörkt moln över skolan, eleverna och de anställda. Det faktum att varken läsare eller karaktärer får svar på vad som hände på berget gör läsaren till medförfattare i någon mån; fantasin sätts igång nästan omedelbart. Ett stort plus är också berättarrösten som är sällsynt kaxig.
Lena Andersson, Polaris
I landet Thule arbetar journalisten Roger Lilja som får i uppdrag att skriva en längre artikel om mordet på statsminister Stjärne, 30 år efter händelsen. Thule är naturligtvis Sverige och Stjärne är Olof Palme. Roger Lilja får kontakt med en person som säger sig veta vad som hände, och berättelsen leder in i maktens centrum. Stjärne/Palme beskrivs som en man med planer på att göra hela världen socialdemokratisk, och folkhemmet ska bli globalt. Detta uppfattas som hotfullt av vissa. Undertiteln på romanen är ”En konspirationsroman”, och ja, visst är det konspiratoriska idéer som driver handlingen framåt. Men precis som när jag läste Leif GW Perssons böcker om Palme-mordet vaggas jag in i en känsla av trovärdighet. Kanske för att det är så välskrivet, med den torra och finurliga tonen som är så karakteristisk för Lena Andersson.