Avhandling om sexism och rasism i läkarutbildningens vardag

Emelie Kristoffersson, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin.

BildAziz Bitar

– Orättvisor legitimeras av föreställningar om skillnader mellan ’kvinnor’ och ’män’ respektive ’svenskar’ och ’invandrare’ eller ’rasifierade’, säger Emelie Kristoffersson.

I sin avhandling visar Emelie Kristoffersson hur kvinnor och minoritetsstudenter återkommande mötte stereotypa föreställningar, diskriminerande behandling och nedlåtande jargong från handledare, personal, patienter och medstudenter. Dessa erfarenheter fick minoritetstudenter att känna att de inte passade in på läkarutbildningen och fick både dem och kvinnliga studenter att känna sig mindre värda som blivande läkare. Samtidigt beskrev de en subtil favorisering av manliga och vita studenter.

Deltagarna förväntade sig att läkarutbildningen skulle vara jämställd och jämlik, vilket gjorde att de blev osäkra på om deras erfarenheter kunde betecknas som sexistiska eller rasistiska. Istället fann de andra förklaringar till människors agerande som rädsla eller okunskap.

– Bilden av Sverige som jämlikt gör det svårt att identifiera diskriminering. Sexism och rasism ses gärna som avsiktliga handlingar som begås av omoraliska individer. En välutbildad person, till exempel en handledare som inte definierar sig som kvinnofientlig eller rasist, anses inte kunna handla sexistiskt eller rasistiskt. Detta fokus på individens avsikter döljer diskrimineringens strukturella natur, säger Emelie Kristoffersson.

De drabbade studenterna försökte på olika sätt att hantera sin utsatta position. Den kliniska hierarkin, rädsla för bestraffningar och bristande stöd från åskådare begränsade dock deras handlingsutrymme. Även fördomsfullt bemötande från patienter var svårt att bemöta utan att uppleva konflikt med förväntningarna om att agera professionellt. Istället för att konfrontera eller rapportera orättvis behandling förblev studenterna därför ofta tysta och försökte istället att anpassa sitt eget beteende för att undkomma särbehandling, motbevisa stereotyper och smälta in.

– Fördomar och negativ särbehandling orsakas inte av de kvinnliga eller rasifierade studenternas agerande, och därför kommer försök till beteendemodifiering inte att befria dem från diskriminering. Det är givetvis inte deras ansvar att förändra utbildningsklimatet. Men samtidigt blir universitetets åtaganden för jämlikhet och nolltolerans mot diskriminering tandlösa när ingen vågar protestera och de systematiska orättvisorna fortsätter, understryker Emelie Kristoffersson. 

Emelie Kristoffersson menar att resultaten visar på ett behov av att förse studenter, handledare och lärare med en teoretisk förståelse av strukturell och vardaglig sexism och rasism, uppmuntra dem till kritisk självreflektion kring sin roll i upprätthållandet av sexistiska och rasistiska maktrelationer samt med strategier i hur de kan motverka diskriminering.

– Det är viktigt att frångå synen på sexism och rasism som något som endast utövas av några få individer Istället bör sådan diskriminering betraktas som något som återskapas av oss alla – medvetet och omedvetet, aktivt lika väl som passivt.

Avhandlingen baseras på en enkätundersökning och gruppintervjuer med kvinnliga och manliga läkarstudenter, samt individuella intervjuer med studenter tillhörande en kulturell eller etnisk minoritet. Datainsamlingarna genomfördes bland studenter på de kliniska terminerna 6 – 11 vid Umeå universitet under 2011 till 2018.

Emelie Kristoffersson arbetar som AT-läkare vid Norrlands universitetssjukhus och är doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, enheten för allmänmedicin samt knuten till Genusforskarskolan vid Umeå centrum för genusstudier.

Till avhandlingen