NYHET Muskulaturens funktion och kapacitet har en direkt påverkan vid KOL. Det visas i en ny avhandling, där det också visas att såväl explosivitet och uthållighet i benmuskulaturen, oberoende av påverkan på lungorna, är relevanta för gång, uppresningsförmåga och vardaglig fysisk aktivitet.
Personer med kroniskt obstruktiv lungsjukdom, KOL, har förutom en påverkan på lungorna ofta också nedsatt funktion i arm- och benmuskulatur. Det har dock saknats tydliga rekommendationer om hur eller varför muskelfunktion vid KOL skall bedömas. Det har även varit oklart om effekter och symtom skiljer sig åt, beroende på om en aktivitet utförs med armarna eller benen. Det är dessa oklarheter som Erik Frykholms avhandling vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering söker minska.
I avhandlingen undersöks relevansen av styrka, explosivitet (power) och uthållighet i benmuskulaturen. Även genomförbarhet och tillförlitlighet av olika typer strategier för att bedöma benmuskeluthållighet studeras, liksom direkta effekter och symtom under aktiviteter som genomförs med armarna jämfört med benen vid KOL.
Resultatet visar att när personer med KOL cyklar med benen tar de större andetag och tar upp mer syre jämfört med om armarna används. Symtom, såsom upplevd andfåddhet, verkar dock vara mer beroende av typ av aktivitet och intensitet än om benen eller armarna används. Dessa fynd indikerar att strategier som används för att minska symtomen borde baseras på typ av aktivitet och intensitet, och inte vilken del av kroppen som används, vilket idag är vanligt.
Vidare kunde man se att såväl statiska som dynamiska tekniker och mått hade en god till mycket god tillförlitlighet samt hög genomförbarhet vid bedömning av benmuskeluthållighet vid KOL. Isokinetiskt totalt arbete, vilket innebär arbete utfört med en konstant hastighet och kontinuerlig mätning av kraft, hade högst tillförlitlighet och minst variation mellan testtillfällena.
Relevansen av muskelfunktion vid KOL undersöktes genom analys av samband och förmåga att förutsäga gång- och uppresningsförmåga samt vardaglig fysisk aktivitet, genom att jämföra olika statistiska modeller. Storleken på individuella samband var mestadels lika mellan de olika benmuskelfunktionsmåtten. Isokinetiska och funktionella mått på explosivitet förbättrade modellerna för att förutsäga gång- och uppresningsförmåga mest, medan avseende vardaglig fysisk aktivitet, var isotonisk benmuskeluthållighet det enda mått som förbättrade alla modeller för att förutsäga vardaglig fysisk aktivitet.
Avhandlingen baseras på fyra artiklar, alla med internationella samarbeten. Direkta effekter av arm- och benaktiviteter undersöktes med en systematisk översikt med meta-analys. För att undersöka hur benmuskeluthållighet kan bedömas genomförde 60 deltagare tre olika varianter av benmuskeluthållighetstester vid två tillfällen. För att undersöka relevans av benmuskelfunktion undersöktes samband och förmåga att förutsäga, gång- och uppresningsförmåga samt vardaglig fysisk aktivitet hos 70 respektive 81 deltagare.
Erik Frykholm är legitimerad fysioterapeut med kandidat- och magisterexamen i fysioterapi från Umeå universitet.
