Att uppnå förändring genom partnerskap över gränserna

I samband med universitetets årshögtid höll hon en föreläsning tillsammans med Maureen Reed, Unesco-professor för biokulturell mångfald, hållbarhet, försoning och förnyelse vid universitetet i Saskatchewan, Kanada.

Professor vid Statsvetenskapliga institutionen

BildMattias Pettersson

Den gröna omställningen rymmer många möjligheter, men det är också många – inte minst på lokal nivå – som är rädda för att omställningen blir en ny form av kolonialism där företag med politikens goda vilja får fritt spelrum utan att ta hänsyn till lokala erfarenheter och behov.

– En central frågeställning i min forskning är hur man kan genomföra omställningen på ett rättvist, jämlikt, demokratiskt och hållbart sätt, säger Camilla Sandström.

Hon och Maureen Reed är båda Unescoprofessorer – Camilla för sin forskning om biosfärsområden som laboratorier för inkluderande samhällsomställning, och Maureen för sin forskning om biokulturell mångfald, hållbarhet, försoning och förnyelse.

– Det finns ett stort behov av förändring och många unga protesterar över att det går för långsamt. Det gäller inte bara hur vi hanterar klimatkrisen, utan även när det kommer till sociala orättvisor, säger Camilla Sandström.

Forskningen visar att samhällsomvandlingar kan vara abrupta, men ofta pågå i decennier. De är ofta baserade på ett identifierat behov av förändring och kräver såväl ledarskap och innovation som engagemang och beslutsamhet, men tenderar också att utmana etablerade ekonomiska och sociala maktstrukturer.

– I en situation när omställningen brådskar och det uppstår spänningar är frågan hur kan vi förkorta tiden från politiska mål till genomförande, samtidigt som vi tar hänsyn till rättvisa och demokrati? säger Camilla Sandström.

Biosfärområden utses av Unesco och fungerar som modellområden där nya metoder kan utvecklas i lokal samverkan. I Sverige finns sju biosfärsområden, varav Camilla Sandström så här långt har samarbetat mest med området Vindelälven-Juhttátahkka.

– I ett biosfärsområde kan man testa saker och arbeta tillsammans för att förstå förändringar och socio-ekologiska system. Till exempel kan vi använda Vindelälven-Juhttátahkka och använda så kallade living labs för att på plats och gemensamt försöka lösa problem, säger Camilla Sandström.

Hon nämner två projekt som delvis baseras på living lab-idén – Bring down the sky to the Earth och Route to Paris. Båda projekten handlar om vilken roll skogen kan eller bör spela för att hantera klimatförändringarna. Bring down the sky to the earth handlade om att göra klimatförändringar på lokal nivå begripliga och resulterade i en studiecirkel som skogsägare men även andra kan använda till exempel när de fattar beslut om sin skog. Route to Paris undersöker de svenska skogarnas potential att bidra till ett klimatneutralt samhälle. Utgångspunkten är att Parisavtalet anger riktningen, men att vägen till målet är fortfarande oklar.

– Hur kan skogsägare bidra till Parisavtalet? Och vilken effekt har förändringar i skogen, även när det gäller sociala aspekter som rennäring, jakt och rekreation? säger Camilla Sandström och fortsätter:

– Vi måste hitta sätt att samverka kring miljö- och klimatfrågor på olika nivåer, till exempel från en lokal skogsägare eller renägare till politik på nationell nivå. Det är ju på lokal nivå som miljöpolitiken blir omsatt i praktiken och därför är det viktigt att det utformas hållbara lösningar som människor kan leva med i sin vardag. Det måste finnas en tilltro mellan människor, politiken och myndigheter. För att förstå hur vi ska nå dit kan vi prova olika arbetssätt gällande till exempel samverkan och dialogprocesser i biosfärsområden. De blir som labb för att testa olika lösningar i praktiken.

Hennes Unesco-syster Maureen Reed, School of Environment and Sustainability, menar att samarbete kring kunskap kan skapa politik och metoder som inkluderar olika perspektiv och kunskapssystem. Det engagerar lokala samhällen i att hantera hållbarhetsutmaningar.

– Traditionell forskning favoriserar ofta det västerländska akademiska systemet som fungerar som en grindvakt för kunskap. Samarbete mellan olika aktörer och organisationer, inom ramen för min Unesco-professur, har lett till att en uppsättning principer för transdisciplinär forskning, det vill säga forskning som inkluderar olika kunskapssystem – både akademisk men även lokal och traditionell kunskap – har utvecklats, säger Maureen Reed.

I sin föreläsning presenterade hon de hinder som samarbetet stött på när det gällde att få dessa riktlinjer erkända av andra forskare och föreslår förändringar som behövs både inom forskningen, och i universitetsutbildning för att stärka värdet av transdisciplinär forskning inom den akademiska världen. Bland annat har man i samarbetet upprättat sju principer som ska guida gruppen i sitt arbete.

Första principen – Hedra självbestämmande och nationstillhörighet

Andra principen – Engagera sig i ömsesidiga relationer

Tredje principen – Samskapa forskningsagendan

Fjärde principen – Generera betydelsefulla fördelar för samhällen

Femte principen – Närma sig forskning på ett bra sätt

Sjätte principen – Säkerställa rättvisa, mångfald och inkludering

Sjunde principen – Betona kritisk reflektion och delat lärande

– Det är mycket man måste tänka på när man jobbar transdisciplinärt med till exempel biokulturell mångfald. Man måste involvera deltagarna i forskningsprojektet så att de känner sig delaktiga. Vi måste veta att vi som forskare inte alltid vet bäst utan att vi kan lära oss av andra. Tidigare forskning har också ofta präglats av rasism, vilket man måste vara uppmärksam på, säger Maureen Reed och fortsätter:

– Något vi upptäckte i vårt Unesco-samarbete, som är internationellt, var också att en barriär kan vara språk. I vårt fall blev det tydligt att alla inte har engelska som modersmål, vilket kan bidra till att man känner sig begränsad i en grupp. Det är något att tänka på.

Hon betonar att just relationer är viktiga för både forskare och studenter om man vill bidra till att lösa problem relaterade till klimat- och naturkrisen.  

– Det tar år att bygga relationer och vi måste hjälpa studenterna med det. Det förutsätter även att våra universitet förändras i de meningen att de ger våra studenter en adekvat utbildning för att kunna hantera hållbarhetsutmaningarna både i teori och praktik, säger Maureen Reed.