NYHET
Män med schizofreni som begår grova våldsbrott är oftast kända sedan tidigare i den psykiatriska vården. Deras mödrar löper störst risk att drabbas av dödligt våld. Det visar Annika Nordström i den avhandling hon försvarar den 17 september.
Socionomen Annika Nordström har studerat 207 gärningsmän med schizofreni, som under nioårsperioden 1992-2000 för första gången var föremål för rättspsykiatrisk utredning efter våldsbrott. Majoriteten av de män med schizofreni som gör sig skyldiga till våldsbrott i form av misshandel, mord eller dråp är sedan tidigare väl kända inom psykiatriska vården.
Studierna visade att nio av tio tidigare hade vårdats inom psykiatrin och sju av tio hade tvångsvårdats. Många hade också haft kontakt med vården strax innan brottet. Två tredjedelar hade tidigare dömts för lindrigare brott och drygt hälften hade ett alkohol- eller drogmissbruk under de senaste åren, vilket gör att även andra samhällsinstanser i många fall har haft kontakt med dessa gärningsmän.
Under åren 1992–2000 överlämnades i Sverige sammanlagt 369 män och 39 kvinnor med schizofrenidiagnos till rättpsykiatrisk vård på grund av våldsbrott. Då kvinnors kriminalitet på många sätt skiljer sig från männens exkluderades dock dessa. Av de 615 personer som var offer för våldsbrott med manlig gärningsman, var drygt hälften okända eller personer som skadats i sitt arbete, som exempelvis poliser, väktare och sjukvårdspersonal. Våldshandlingarna resulterade emellertid i dessa fall sällan i några allvarliga skador.
De som visade sig löpa störst risk för allvarlig skada eller död var familjemedlemmar eller manliga bekanta. Under nioårsperioden avled 52 personer till följd av våld begånget av män med schizofreni. Alla utom nio av dessa offer var bekanta med gärningsmannen och 21 var familjemedlemmar. Mödrar löpte som enskild grupp störst risk att utsättas för dödligt våld.
De som gjorde sig skyldiga till våld gentemot familjemedlemmar verkade ha utvecklat sin psykossjukdom tidigare med ett möjligen svårare förlopp än de som riktade sitt våld mot andra. Vid tiden för brottet var de gärningsmän som gjorde sig skyldiga till dödligt våld i hög grad påverkade av sin psykossjukdom med vanföreställningar och hallucinationer. Samtidig alkoholpåverkan var vanlig då offret var en manlig bekant, men ytterst sällan förekommande då våldet riktade sig mot familjemedlemmar. Många hade en ordinerad antipsykotisk medicinering men endast två personer uppgav att de tog sin medicin.
För att fånga föräldrars upplevelser och erfarenheter intervjuades ett antal mödrar och fäder till män med schizofreni, som överlämnats till rättspsykiatrisk vård efter ett våldsbrott. Det var påtagligt att sonens sjukdom i sig gav upphov till känslor av skuld, rädsla och förvirring.
Förekomsten av våldshandlingar påverkade relationerna negativt, både gentemot sonen och vården, och många valde att vara ovetande om vad sonen faktiskt gjort. Besvikelsen gentemot tidigare psykiatrisk vård var stor och många förhoppningar om en positiv utveckling lades på den rättspsykiatriska vården.
Akuta psykotiska tillstånd, missbruk och en bristande motivation för medicinering är kända riskfaktorer för våld, vilket får stöd i avhandlingen. Dessa faktorer kan dock påverkas genom adekvata vårdinsatser, vilket medför möjligheter till preventiva insatser. Huvudansvaret för detta måste tas av den psykiatriska vården. Familjemedlemmar bör ses som viktiga resurspersoner, men initiativ till kontakt, förmedling av kunskap och nödvändigt stöd måste ligga på psykiatrin.
Det bör betonas att även om personer med schizofreni har en förhöjd risk att begå våldsbrott, bidrar denna grupp endast marginellt till det totala våldet i samhället, och majoriteten gör sig aldrig skyldig till några våldshandlingar.
Fredagen den 17 september försvarar Annika Nordström, Institutionen för klinisk vetenskap, Enheten för psykiatri, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Violent offenders with schizophrenia. Quantitative and qualitative studies focusing on the family of origin. Svensk titel: Våldsbrott och schizofreni. Kvantitativa och kvalitativa studier med fokus på primärfamiljen. Disputationen äger rum kl 9.30 i Sal B, 9 tr, Tandläkarhögskolan. Fakultetsopponent är professor Leif Lindström, Centrum för klinisk forskning, Västerås.
Annika Nordström nås via telefon 090-785 64 38 eller e-post annika.nordstrom@psychiat.umu.se
Om du vill läsa mer i denna avhandling finns den att ladda hem som pdf-dokument. Sök i universitetsbibliotekets databas: publications.uu.se/umu/theses/
