AIMday ger grogrund för samarbeten mellan forskare och samhälle

Årets AIMday närmar sig, den här gången med temat ”samhällsomvandlingen i norr”. Martin Englund, en av arrangörerna, förklarar upplägget.

– Vi är nu inne i den spännande fasen där organisationer får skicka in frågeställningar som de vill diskutera med forskare. Forskarna väljer sedan vilken eller vilka frågor de vill diskutera och 11 juni möts organisationerna och forskarna. I samband med själva AIMday utlyser Enheten för forskningsstöd och samverkan så kallade utvecklingsmedel för samverkan, som de som hittar frön till samverkansprojekt under AIMday kan söka för att utforska mer tillsammans.

Ibland klickar det verkligen i mötena. Så var det för Britt-Inger Keisu och Kristina Rastbäck.

Fann varandra i aktuell utbildningsfråga

Britt-Inger är docent i sociologi vid Umeå universitet. Inför AIMday 2021 hade hon just avslutat ett annat samverkansprojekt och var sugen på mer. Frågan ”Hur och varför ska vi ta hänsyn till skillnaden i utbildningsnivå mellan män och kvinnor?” väckte Britt-Ingers nyfikenhet.

– Jag forskar om skola, jag håller på med arbetsliv, kön och etnicitet – jag kände att det där är intressant för mig att gå och diskutera.

Frågeställaren var Örnsköldsviks kommun. Med Lena Finne Jansson som representant, till vardags enhetschef för folkhälso- och kompetensenheten, ville de använda AIMday som ett tillfälle att diskutera könsskillnaden i utbildningsnivå. Kommunen hade länge sett att skillnaden mellan pojkars och flickors resultat varierade, både inom och mellan skolor, men inte lyckats sätta fingret på orsakerna.

– Det var en jättebra diskussion med Lena, berättar Britt-Inger. Vi pratade så mycket om skolan att hon till slut tyckte att vi skulle träffa kommunens skolchef, Kristina Rastbäck.

Kopplade snabbt ihop fler kontakter

Kristina förklarar att rektorer och lärare i några rektorsområden redan börjat läsa böcker om ämnet och fundera på vad i undervisningen som gjorde att flickorna fick högre resultat än pojkarna.

– Nu gör jag en grov generalisering, men man kan säga att vi hade lämnat tanken ”våra elever är inte bättre än så här” och gått till ”vad är det vi som lärare gör, som skapar de här resultaten”, berättar Kristina.

Med den bakgrunden åkte hon och några av hennes kollegor upp till Umeå för ett första möte med Britt-Inger och Björn Ahlström, då forskare vid Centrum för skolledarutveckling på universitetet. Britt-Inger sökte och fick såddmedel från AIMday-potten, samtidigt som Kristina kunde skjuta till pengar från skolbudgeten. Sedan rullade det på.

Gemensam förståelse och respekt är nycklar

Redan från början fungerade samarbetet fint.

– Jag har funderat på varför det klickar ibland och ibland inte, säger Britt-Inger. En del är att det måste klicka tidsmässigt. Man vill ha en lösning nu, men forskning tar tid. I det här fallet gällde det ju ett problem som har funnits i många, många år, som till och med är normaliserat, men så kommer då Kristina och säger ”jag vill göra någonting åt det och har börjat med det här och det här och har flera visioner om förändring.” Och förändring är ju ett långsiktigt jobb, precis som forskning. Där var det några pusselbitar som föll på plats.

Men det är så klart inte bara tidshorisonten som måste stämma. Båda återkommer ofta till orden ”nyfikenhet”, ”tillit” och ”respekt”. Samverkan handlar inte om att komma in med svaren, utan att hitta dem tillsammans.

Kommit längre tillsammans

Under tiden med AIMday-medel träffades samverkansgruppen sju gånger för att just söka fler svar och gemensam förståelse för könsskillnaden i fråga om utbildningsnivå tillsammans. Mellan träffarna gjorde de saker på var sitt håll. Britt-Inger och Björn arbetade med en litteraturöversikt, Kristina och hennes kollegor gjorde ett studiebesök i Finland, och Britt-Inger var med på en av kommunens utbildningsdagar. Sedan kunde de dela de nya kunskaperna med varandra och komma längre i diskussionerna än de hade kunnat göra var för sig.

Britt-Inger minns till exempel ett möte där Kristina hade bjudit med en statistiker.

– Han hade massor av kunskap om hur det hade sett ut historiskt. Vi satt och diskuterade och ställde frågor, då kunde han ta upp ett annat dokument som svarade på det, eller så kunde vi fundera tillsammans.

Här lyfter Kristina fram hur givande mötet mellan olika organisationers perspektiv kan vara.

– De ställde frågor som vi inte själva hade ställt oss, och det var så spännande. Det blev som en virvelvind av prat och tankar som ledde fram till något annat.

De första åtgärderna i förändringsarbetet

Både Kristina och Britt-Inger poängterar att det inte finns någon ”quick fix”. Istället handlar en del av Örnsköldsviks kommuns påbörjade arbete om att försöka förändra attityder och att redan från förskoleålder medvetet möta barnen som individer, inte som pojkar och flickor. I de högre åldrarna har kommunen också provat mer konkreta åtgärder i klassrummen. Då pojkarna har visat sig behöva veta vad syftet är i större utsträckning än flickor riktar man in sig på att ge kortare och tydligare instruktioner. Dessutom satsar man mindre på fritt arbete och mer på lärarstyrt.

– Nu tänker vi också mer på något som jag inte hade tänkt på så mycket innan: att pojkar inte ställer frågor när de inte kan. De vill inte utsätta sig för den blottan, medan flickor har mycket lättare att säga att de inte förstår och be om hjälp. Här försöker lärarna hitta verktyg för att få fatt i om pojkarna hänger med, på andra sätt än att ställa frågan rakt ut.

Även pojkarnas tendens till ”skojretning” har satts under lupp.

– I klassrummet är det ganska tydligt vilken hierarki pojkarna har, så att om någon som är längre ner på skalan presterar bra i skolan så kan det snabbt komma ”har du pluggat hela kvällen igår, du är en riktig pluggis”. Vi har funderat tillsammans på hur det påverkar pojkarnas möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen och vad vi gör för att dämpa skojretningen, för vi kan se att den påverkar deras hälsa på många olika sätt, säger Kristina.

Anpassningar som lyfter alla

Hur är det då att leda ett jämställdhetsprojekt med fokus på att lyfta pojkar?

– Britt-Inger och Björn frågade oss i början om vi mötte något motstånd i vår organisation, men det gjorde vi inte. Vi vet att det går ut över flickornas lärande också, att vi i skolan inte har hittat rätt sätt att bemöta pojkarna som grupp. Om man jobbar med pojkarnas resultat så ökar man även flickornas resultat, säger Kristina.

– Det är viktigt att inte tänka att det är extra jobb att inkludera, utan att göra något som inkluderar alla, säger Britt-Inger.

Hon tar också upp en annan fråga att utforska, som sträcker sig bortom klassrummet:

– Män tar inte lika ofta ut examen, så det här följer ju med upp i högre utbildning. På arbetsmarknadsnivå finns det brister i jämställdheten till mäns fördel, men om man tänker sig att kunskap är viktigt i ett samhälle, vad kan det då innebära om vi inte har en grupp välutbildade pojkar och män i framtiden?

Vill fortsätta samverka

För att kunna fortsätta med samverkansprojektet efter att AIMday-pengarna tog slut sökte Britt-Inger, tillsammans med Magnus Larsson, universitetslektor vid Centrum för skolledarutveckling, medel från ULF (Utbildning, Lärande, Forskning), en nationell satsning på att stötta praktiknära skolforskning. Tyvärr gick det inte hela vägen första gången, men det betyder inte att samverkan mellan Britt-Inger och Kristina har upphört.

– Vi har stor vilja till förändring och samverkan, och det är ju jätteroligt. Det svåra för en forskare är ju att få forskningsmedel och man blir otroligt besviken när inte får det, för det påverkar ju så klart samarbetet. Men vi ska ta en ny chans när samma typ av utlysning kommer igen!

Språngbräda för fler förändringar

Sporrande nog har deras samarbete efter AIMday gett ringar på vattnet. Rektorer kan nu söka medel ur skolbudgeten varje år till exempelvis jämställdhetsprojekt. Tanken om att pojkars skolresultat börjar redan i förskolan har kommit in i det normkritiska bemötandet. Dessutom har kommunen startat ett ULF-projekt på gymnasiet som också handlar om pojkars och fickors resultat.

– Vi ser att vi behöver förstå vad vi behöver utveckla, vilken forskning som finns sedan tidigare, vad vi kan applicera och så vidare, så vi har fått till ett annat sätt att tänka hos oss som jag är väldigt glad över, säger Kristina. Det var väldigt berikande för mig som skolchef att få sitta tillsammans och få tänka och bli utmanad.

– Vi blev ju också utmanade, tillägger Britt-Inger. Det blir man från båda håll. Om man tillåter sig.