Vilgot Björkman

Installation: Spånskivor, diverse trä, akrylfärg, återvunnet material. 5 monitorer med 6 videor (7 min + 7 min, 20 min, 9 min, 14 min, 1 min), ljudverk (varierad längd).
Ungefär 300 x 220  x 400 cm

Det skulle bli en film om krig.

Om förtvivlan och förvirring.

Det skulle finnas inslag av humor, och det skulle finnas en poäng.

Att människan är pinsamt opålitlig och att hon i rätt skor tar ett liv. 

Det fanns ett manus och en monolog. 

Men det saknade färg. 

Och form.

Ingenting sjöng bakom tankarna. 

Och scenerna saknade svett och intimitet.

Det fanns ett skal av någonting som pekade på ingenting.

När jag tar några kliv tillbaka ifrån de epileptiska skärmarna ler jag åt den allvarliga idiotin. 

När jag ser mina vänners skulpturer och bilder omsorgsfullt byggas upp och börja andas.

När jag hör någon vissla i köket eller dra en dålig vits i affären. 

När någon gärna vill ha nummer 7 som matchtröja och ler lite blygt när man frågar om det verkligen är så viktigt.

När min lillebror motvilligt frågar om hjälp till ett mattetal.

Eller när mormor berättar för mamma att taxichauffören var ovanligt stor. 

Då förstår jag att alla krig är omöjliga, trots att de finns.