Ingrid Giro
I fyra år har jag bott på den här platsen och vandrat på kalhyggena. Dom drar mig till sig. Med sin fulhet på sommaren och sin skönhet på vintern.
Krispigt vita med blå himmelsbakgrund. Stubbar och nyplanterade granruskor som sticker upp. Porslinslandskapen i Lappland. Kalhyggen är som onaturliga tomrum som väntar på att fyllas med liv igen. Kalhyggen skapar sprickor i landskapet, trasiga fragment.
'I see them as a wound in the landscape, I am fascinated, all these clear-cuts of dead trees surround the village, sticking up like cylinders.'
It is winter, it arrives and is experienced, its nowness, its thisness, its specifics cap a sense of time. Trees, take root, grow and die, and this process is used to our advantage, planting trees where we want and felling where we do not. A communal wound. The landscape, measured in centuries – a constant state of flux, advancing, retreating, advancing – too slow for our impatient minds.
Utställda verk, examensutställning
Tomrum, 2021, Stål, keramik
Senast uppdaterad: 2024-09-02