Thriving Through Relationships in Sport: The Role of the Parent–Athlete and Coach–Athlete Attachment Relationship
Ingår i Frontiers in Psychology och är författat tillsammans med Daniel J. Brown, Rachel Arnold och Henrik Gustafsson.
Louise Davis, Institutionen för psykologi.
BildPrivatArtikeln presenterar resultaten från två separata studier som undersökte huruvida idrottares relation till sina föräldrar och deras tränare möjliggör eller hindrar idrottarnas framgång inom idrotten. "Thriving" eller positiv idrottsutveckling på svenska, representerar en idrottares förmåga att både prestera bra och uppleva en hög nivå av välbefinnande inom idrotten (d.v.s. tränings- och tävlingsmiljöer). Specifikt så samlade vi i den första studien in data från både individuella idrottare och lagidrottare för att undersöka hur deras relationella band (trygga/osäkra) med sin tränare påverkade uppfattningen om positiv idrottsutveckling. Vi undersökte också om idrottares psykologiska behov av kompetens, tillhörighet och autonomi fungerade som mekanismer för att utvecklas i relationen mellan tränare och idrottare. I den andra studien undersökte vi hur idrottares relationer med sina föräldrar påverkade hur idrotten gymnastik utvecklas; specifikt undersökte vi mått på framgång (d.v.s. prestation och välbefinnande) vid träning och under tävling.
Under de senaste tio åren har vi sett allt fler rapporter om negativa och osunda idrottsmiljöer på elitnivå samt ett oroväckande antal unga som rapporterar känslomässiga negativa konsekvenser och övergrepp när de ägnar sig åt ungdomsidrott. En bidragande faktor inom dessa idrottsmiljöer kan vara ett obevekligt behov av att lyckas som skapar en "vinna till varje pris"-mentalitet. För de individer som är involverade i sport (t.ex. idrottare, tränare, föräldrar) kan detta återspeglas i de värderingar och attityder som uttrycks i de beteenden som de utövar. Som ett resultat prioriteras idrottslig framgång på bekostnad av idrottares välbefinnande. Till stöd för det växande behovet av att skydda idrottares välbefinnande i jakten på prestationsförmåga på hög nivå, har det nyligen funnits en agenda för att främja positiva miljöer inom idrotten. En idrottare utvecklas positivt när de samtidigt kan både prestera bra och uppleva en hög nivå av välbefinnande i sitt idrottande (tränings- och tävlingsmiljöer). Vi studerade specifikt hur relationer som ligger närmast idrottaren, och beteenden inom dessa relationer, påverkade idrottarnas framgång inom både tränings- och tävlingsmiljöer.
I den första studien visade resultaten att idrottare med en säker anknytning med sin tränare (som kännetecknas av känslor av känslomässig närhet, tillit, stöd, tillgänglighet och lyhördhet), upplevde högre nivåer av positiv idrottsutveckling. Det innebär att dessa idrottare upplevde sig prestera bra och må bra på samma gång. Däremot upplevde idrottare med en osäker anknytning till sin tränare (kännetecknas av känslor av avvisande, rädsla och osäkerhet), en brist på positiv utveckling eller kände sig begränsade. Dessa idrottare upplevde sig varken prestera framgångsrikt eller uppleva välbefinnande. Våra resultat visade också att dessa relationer kan förklaras ytterligare av tränarnas förmåga att stödja sina idrottares grundläggande psykologiska behov (kompetens, autonomi, tillhörighet). En idrottare som får sina grundläggande psykologiska behov uppfyllda är mer sannolik att uppleva höga nivåer av både välbefinnande och prestation. Dessa fynd är särskilt viktiga för idrottare med en orolig eller undvikande anknytningsstil, eftersom tillfredsställelse av psykologiska behov kan lindra vissa nivåer av problematik och främja utveckling. I studie två visade idrottare med en säker anknytning till sina föräldrar (mamma och pappa) en högre grad av upplevd positiv idrottsutveckling. Det fanns dock inget samband mellan idrottares osäkra anknytning till föräldrar och deras prestation vid en gymnastiktävling.
De båda studierna ger insikt i hur relationer med tränare och föräldrar är viktiga för att hantera stress inom idrotten och bidrar till positiv utveckling. Denna forskning kan stödja framtida insatser som hjälper till att utveckla idrottsspecifika utbildningsprogram för föräldrar och tränare. Specifikt bör utbildningsprogram belysa vikten av positiva relationer (trygg anknytning), där föräldrar och tränare konsekvent kommunicerar förtroende, trygghet, stöd och lyhördhet samt skapar miljöer som stödjer idrottarnas autonomi.
Ett överraskande resultat var att relationen/anknytningen med föräldrar inte påverkade ungdomarnas prestationer eller välbefinnande i samband med tävling. Dessutom hindrade inte ett osäkert anknytningsmönster med föräldrar unga idrottares erfarenhet av att sin idrottsliga utveckling. Det skulle kunna hävdas att relationen med tränaren spelar en viktigare roll i en tävlingsmiljö.
Vi kommer att fortsätta med denna forskning genom att utveckla interventioner som försöker underlätta för idrottare att uppleva positiv idrottsutveckling. Specifikt kommer vi att arbeta med tränare i syfte att systematiskt och medvetet implementera coachningsstrategier som strävar efter att uppfylla idrottares grundläggande psykologiska behov. Detta är särskilt viktigt för att stödja idrottare med en osäker, orolig eller undvikande anknytningsstil.
