Passion och emancipation. Kärlek, modernitet och kön i svenska 1900-talsromaner
Forskningsprojekt
Hur avspeglas förändringarna i synen på den erotiska kärleken i 1900-talets svenska romaner? I denna studie förs tanken fram att romanen utgör en alternativ offentlighet där samtalet om kärlek löper som en röd tråd genom hela seklet.
Hur har synen på kärleken förändrats från Hjalmar Söderbergs och Elin Wägners 1910-tal till Ulf Lundells och Kerstin Ekmans 1990-tal? Vid tiden för förra sekelskiftet var den erotiska kärleken ett tema av lika brännande aktualitet i politiken som i skönlitteraturen. Med den kvinnliga rösträttsrörelsen fördes kärlek högt upp på de politiska dagordningarna. Under seklets lopp pågår härefter ständiga omförhandlingar om kärleksbegreppets innebörder och dess eventuella kvinno- eller könspolitiska relevans. Samtalet varierar i intensitet från decennium till decennium och skiftar gång på gång tyngdpunkter och spelplatser.
Vid tiden för förra sekelskiftet var den erotiska kärleken ett tema av lika brännande aktualitet i politiken som i skönlitteraturen. Redan under det moderna genombrottet hade kärleken etablerats som en brytpunkt i de laddade litterära debatterna om kön och modernitet. Med den kvinnliga rösträttsrörelsen fördes kärleken högt upp på de politiska dagordningarna. Under seklets lopp pågår härefter ständiga omförhandlingar om kärleksbegreppets innebörder och dess eventuella kvinno- eller könspolitiska relevans. Samtalet varierar i intensitet från decennium till decennium och skiftar gång på gång tyngdpunkter och spelplatser. Förenklat kan man tala om en fortgående avpolitisering och marginalisering av kärleken i offentligheten, samtidigt som det litterära intresset för ämnet ter sig obrutet. Projektet syftar till att ur ett genusteoretiskt perspektiv kartlägga hur förändringarna i synen på den erotiska kärleken avspeglas i ett urval svenska 1900-talsromaner, från Hjalmar Söderberg och Elin Wägner till Ulf Lundell och Agneta Pleijel. I fokus för undersökningen står således skönlitteraturen, och romangenren i synnerhet, och dess funktion som en slags alternativ offentlighet, en kulturell frizon, där kärlekens status i moderniteten – liksom dess emancipatoriska potential – försvaras genom att kontinuerligt sättas under prövning och debatt.