Forskningsprojekt Trots många satsningar på jämlikhet mellan kvinnor och män inom idrotten och ett ökat antal flickor och kvinnor som är idrottsutövare så är rekryteringen av kvinnor och män till tränarpositioner fortfarande mycket ojämn.
Svenska innebandyförbundet, Innebandyns kompetenscentrum
Denna studie handlar om underrepresentation av kvinnor som tränare i innebandy. Trots många satsningar på jämlikhet mellan kvinnor och män inom idrotten och ett ökat antal flickor och kvinnor som är idrottsutövare så är rekryteringen av kvinnor och män till tränarpositioner fortfarande mycket ojämn. Aktuell statistik visar att endast 27% av alla idrottsaktiviteter bland barn och unga i svensk idrottsrörelse leds av en kvinna och inom innebandy är det 15%.
Ambitionen med denna studie är att nå fördjupad kvalitativ kunskap om varför det är så få kvinnor som är innebandytränare och vad som kan göras för att nå en ökad balans i representation mellan könen. Mer specifikt är syftet att beskriva och förstå vilka socialt konstruerade och inlärda kulturella mönster för samspel, beteenden och uppfattningar relaterat till kön (genusbaserade beteendemönster) som kommer till uttryck inom innebandy och är av betydelse för kvinnors (o)möjligheter att bli och vara innebandytränare.
Studien baseras på data från fokusgruppintervjuer med sammanlagt 16 innebandytränare. Tränarna var mellan 32 och 46 år, med en genomsnittlig ålder på 41,7 år. Tränarna hade varierade tränar-erfarenheter från svenska damsuperligan, herrallsvenskan, nationellt idrottsgymnasium (NIU), herr- och damjuniorlag till flick- och pojklag. Av 16 medverkande tränare var tre anställda och övriga ideella. I tre fokusgrupper ingick både kvinnor och män i intervjuerna vilket är ovanligt i tidigare studier.
Resultaten visar att det finns en risk att en kvinna tackar nej till tränaruppdrag för att inte sätta sig i en position där hon kan bli nedvärderad, osynliggjord eller ifrågasatt på grund av sitt kön. I studien diskuteras hur rollen som tränare behöver göras attraktiv, intressant och möjlig för kvinnor till skillnad mot hur den idag kan upplevas som ogästvänlig, ointressant eller omöjlig. Genom att integrera strategier som adresserar sociokulturella normer och hinder som förhindrar eller försvårar för kvinnor att bli och vara tränare kan relevanta och långsiktigt hållbara förändringsåtgärder utformas. Förslag på åtgärder ges för flera nivåer inom idrotten, från fostran av unga innebandyspelare till utformning av genusmedvetna rekryteringsstrategier.
