Vårt projekt går ut på att utveckla ett mätinstrument för detektion av cancer i prostatavävnad. Mätinstrumentet är baserat på två sensortekniker nämligen resonanssensorer och fiberoptisk Ramanspektroskopi. Målet är att mätinstrumentet snabbt skall kunna skanna av en prostatakörtel vid operationstillfället och ge urologkirurgen ett beslutsunderlag om förekomsten av cancer i kirurgiska marginalen, dvs om all cancer har avlägsnats. Projektet skall leda fram till en produkt för marknaden.
Prostatacancer är den näst vanligaste cancerformen för män. Den anses vara dödligare än bröstcancer. Bara i Sverige diagnostiserades 10983 män 2014 (Cancerfondens statistik). Den vanligaste behandlingen för prostatacancer är radikal prostataektomi (RP), dvs att prostatakörteln opereras bort. Vid RP så behöver 10-20% av patienterna kemoterapi efteråt p.g.a. att kirurgen misslyckats med att ta bort all cancervävnad, det kallas positiv kirurgisk marginal. Om inte all cancervävnad tas bort riskerar patienten att få återfall och att cancern sprids i kroppen.
Standardmetoden för att kontrollera den kirurgiska marginalen är histopatologi, dvs att den uttagna prostatan snittas och studeras i mikroskop varvid cancercellerna räknas. Detta görs vid patologlaboratoriet och tar dagar upp till tre veckor innan man får svar.
Vår metod går ut på att kombinera två mätmetoder som var för sig visat sig ha viss träffsäkerhet att detektera cancer i prostatavävnad, styvhetsmätning med taktil resonansteknik och vävnadskaratärisering med Ramanspektroskopi. Genom att kombinera dessa två metoder i en enda mätspets kan vi snabbt skanna prostatakörteln i operationsrummet och ge kirurgen beslutsunderlag för hur mycket vävnad som behöver tas bort. Metoden säkerställer att all cancervävnad tagits bort, samtidigt som minimalt med frisk vävnad och nervvävnad som styr den sexuella funktionen, tas bort. Detta skulle spara både hälsoekonomi och lidande för patienten. Kombinationsspetsen har visat sig ge säkrare resultat än metoderna var för sig då det gäller att karakterisera prostatavävnad och finns idag i prototypform. Ett 15-tal prostatakörtlar har preparerats och mätts med varierande resultat (mellan 60%-90% sensitivitet och specificitet). Resultaten visar att såväl Raman- som resonansutrustningen måste modifieras för bättre anpassning mot färsk vävnad innan klinisk drift. Vidare måste miniatyrisering och anpassning ske mot användning av sensorsystemet vid robotassisterad kirurgi, vilket är önskvärt.
