Forskningsprojekt I projektet Tid, plats och kultur undersöks hur lärare i skolämnet hem- och konsumentkunskap resonerar kring och bedriver undervisning om matlagning. Detta ställs i relation till en ofta upplevd tidsbrist, en normativ matkultur och idéer om det ideala hemmet.
Syftet är att undersöka hur fenomenen tid, rum och matkultur formas genom lärares ord och handlingar i hem- och konsumentkunskap. Preliminära resultat visar att HKK riskerar att bli isolerat på skolan, men det har å andra sidan tydliga kopplingar till hemmet, både elevernas nuvarande hem och ett tänkt framtida hem som fungerar som mål- och förebild för undervisningen. Lärare upplever en tidsbrist i arbetet som snarare kan ses som en arytmi än enbart för få timmar. Med detta menas att olika rytmer i matlagningen och lärandet om matlagning kan krocka, t.ex. genom att elever är olika snabba.
HKK är ett litet ämne med en stark koppling till kultur genom sitt fokus på hem och matlagning. Detta projekt undersöker fenomenen tid, rum och matkultur genom att fokusera på HKK-lärares tidsanvändning, upplevelse av tidsbrist, uppfattningar om lämpligt innehåll samt de kulturella ideal som ligger till grund för detta.
Studien har en etnografisk ansats och består av intervjuer, informella samtal samt observationer av lektioner.
HKK kunde upplevas som isolerat från den övriga skolan, men också som ett tvärvetenskapligt nav där flera kunskapsområden sammanföll. HKK-lärarna försökte skapa kontakter med kolleger och andra samarbetspartners, men strävade även efter att skydda ämnet från störfaktorer för att behålla koncentrationen på det som ansågs specifikt för HKK. Detta specifika innehåll baserades delvis på ett kulturellt ideal om det perfekta hemmet.
För att lägga upp sin undervisning utgick lärarna från maträtter och bakverk som ingick i en gemensam underliggande kultur. Hit hörde till exempel pasta och köttfärssås, jäsbröd, traditionell svensk högtidsmat, pannkakor, frukt- eller bärpaj och kanelbullar. Dessa rätter framhölls som självklara och ingick i en normal repertoar för att kunna klara sig själv eller hålla liv i svenska traditioner.
Lärarnas känsla av tidsbrist kunde delvis bero på förväntningar om vad som måste hinnas med parat med en upplevelse av att innehållet kursplanen inte rymdes inom ramen för kursen. Det kunde också vara en konsekvens av den arytmi som uppstod i spänningen mellan det dagliga tillagandet måltider och det mer långsiktiga byggandet av matlagningskunskaper. En tänkt bild av vad eleverna skulle kunna när de gick ut årskurs 9 måste delas upp i mindre delar för att passa schemalagda lektioner, och detta upplägg var svårt att anpassa till klocktider, bland annat för att vissa elever var nybörjare och andra rutinerade matlagare.
