Doktorandprojekt Den här avhandlingen är en etnologisk fallstudie av hur ett statligt museum anpassas efter samtida dekoloniala diskurser.
Med utgångspunkt i projektet Afrika Pågår vid Etnografiska museet i Stockholm syftar studien till att undersöka hur olika museala logiker blir synliga i dekoloniserande praktiker, samt diskutera hur dessa logiker villkorar verksamheter, återskapas, och relaterar till varandra. Genom material bestående av kvalitativa intervjuer och observationer undersöks normer, värderingar och föreställningar artikuleras och iscensätts i frågor rörande museets publikarbete, samtidsrelevans, förvärv och potentiella återlämnanden av föremål, samt arkivsamlingar och arkiveringsprocesser.
"Dekolonisering" är ett ofta använt uttryck i museisammanhang och en växande museal praktik. Vid etnografiska museer görs dekoloniseringsförsök vanligtvis i form av projekt som söker etablera nya relationer med människor som lever i ursprungssamhäller eller i diaspora. Få studier har dock behandlat hur dekoloniala metoder förhåller sig till de formella krav och förväntningar som ställs på statliga museer, samt hur dekolonisering görs i en svensk kontext.
Genom att följa projektet Afrika Pågår vid Etnografiska museet i Stockholm, syftar avhandlingen till att undersöka hur olika museilogiker förutsätter aktiviteter, reproduceras och relaterar till varandra. Empirin består av intervjuer med museipersonal och samarbetspartners som är engagerade i projektet, observationer av projektverksamheten och skriftligt material såsom policydokument och statliga publikationer.
Resultaten visar att spänning och ambivalens präglar museal dekolonisering. Samtidigt som det finns tydliga ideal om social inkludering, medskapande och avkoloniserande agendor, urholkas museiekonomin och verksamheten marknadsanpassas. Dessutom finns implicita förväntningar om museets bildande, och mer auktoritära roll i förhållande till medborgarna. Medan museiprofessionella kämpar med att hålla museet och samlingarna relevanta, har det sistnämnda blivit diskursivt fragmenterat genom den samtida repatrieringsdiskursen och frågor om social rättvisa. För externa aktörer symboliserar den etnografiska samlingen pågående former av kolonialt våld och kulturarvsobjekt som bidrar till diasporisk identitetsformering och gemenskap.
Vidare diskuteras det offentliga museet som en plats där samtida antirasistisk ideologi manifesterar sig genom talande tystnader i relation till frågor om rasifiering. Med det etnografiska arkivet som utgångspunkt påvsias även hur "kunskap" är en kontingent och något som hela tiden skapas och omskapas.
