Idrottens tävlingsfostran

Projektbeskrivning

I föreliggande studie beskrivs och analyseras tävlingsidrottens status och ställning inom svensk idrott 1965-2005 och den kritik som riktats mot den och indirekt det meritokratiska idealet. Här granskas olika aktörer och inom- och utomidrottsliga argumentationslinjer och hur kritik, men också försvaret av tävlingsidrotten, kan kopplas till det som hände i samhället i övrigt. Särskilt intresse ägnas ”talet om tävlandet” och den betydelse tävlingen tillskrivits angående ”utslagningen” inom idrotten. Finns det andra selektionsdrivande mekanismer inom idrotten? Vilken roll har t ex idrottsliga färdigheter, ”sportkapitalet”, tillskrivits inom forskningen och i debatten om idrottsliga värden? I projektet problematiseras slutligen den diskrepans som funnits när det gällt policy-/styrdokument och den idrottsliga vardagen. Idrotten har uppenbarligen haft svårt att leva upp till de normativa påbud som utfärdats angående tävlingsidrotten. Varför har det varit så?
Teoretisk inspiration hämtas hos kultur- och samhällsvetarna/historikerna Anthony Giddens, Zygmunt Bauman och Christopher Lasch. Utifrån ett kulturanalytiskt och historiskt perspektiv kan idrotten ses som en offentlig scen för individuell snabb, narcissistisk och expressiv behovstillfredsställelse. Men idrotten kan också upplevas hotande och utelämnande med sin kroppsliga visuella praktik. Vid tävlingar förstärks denna känsla av åskådarnas värderande blickar, det stipulativa regelverket och den hierarkiska rangordningen. Individer kan av dessa skäl undvika idrotten och/eller underkänna det som ett legitimt kulturkapitalskapande fält. Ett underkännande kan också vara uttryck för det motsatta, det vill säga; idrotten är så viktig att de inte kan delta (på grund av risken att misslyckas). Försöken att reducera tävlingsidrottens betydelse och omfattning sedan 1970, men också svårigheterna att åstadkomma verkliga förändringar, kan vara ett uttryck för denna kluvna hållning till idrotten. Utifrån ett kulturanalytiskt perspektiv kan det kanske också ses som en illustration av det senmoderna samhällets misstro mot absoluta värden och möjligheterna att nå social och material framgång genom flit och duglighet.
Projektet rör områden och frågeställningar som berörts av svensk idrottsforskning och som tangerar syftet i denna studie. Det gäller t ex sociologen Tomas Petersons studier av föreningsidrottens tävlings- och föreningsfostran och svårigheten att förena dessa. Intressanta är även pedagogerna/sociologerna Lars-Magnus Engströms, Kjell Gustafssons, Marie Öhmans, Håkan Larssons, Göran Patrikssons och Karin Redelius studier av barns och ungdomars idrott. Dessa och liknande studier blir naturliga replipunkter. Historikerna Hans Bollings studie av svensk motionsidrott 1945-1981 och Pia Lundquist Wanneberg och Björn Sandahls av skolidrotten är andra exempel på relevant forskning.
Forskningsmetoden blir kvalitativ jämförande textanalys med fokus på förändring över tid. Här finns likheter med diskursanalysen – i vid mening – men då föreliggande studie är aktörsorienterad ligger studien metodmässigt närmare det som brukar kallas funktionell idéanalys. Inom denna idé och ideologianalytiska inriktning fokuseras idéer och ideologiska tankesystem och hur aktörer företräder olika ståndpunkter och kämpar om tolkningsföreträdet och varför de gör det (intressen). Det sistnämnda betyder att man ofta inkluderar en analys av aktörernas sociala villkor och hur detta påverkar deras agerande.
Källmaterialet består av texter producerade inom och utom idrottsrörelsen där tävlingsidrotten behandlats 1965-2005. Detta inkluderar insändare i lokalpress, ungdomstidningar och liknande men också givetvis idrottstidskrifter och centrala policydokument som Idrott 80 och Idrotten vill. Stor vikt läggs också vid idrottsideologiska skrifter författade av tongivande personer inom idrottsrörelsen.