Post-doc projekt I postdoc-projektet "Det farliga klassrummet" undersöker Jenny Jarlsdotter Wikström trygghet och ”trygga rum” i den högre utbildningen. Universitetets klassrum har åter blivit en eldfängd och politiserad plats, där samhälleliga tankar om trygghet och otrygghet står på spel.
Projektet kartlägger olika sätt att prata om trygghet inom akademin och sätter dagens diskurs om ”trygga rum” och ”trigger warnings” i utbildningsvetenskaplig och -filosofisk belysning. Vilken trygghet eftersträvas på universitetet, och av vem? Vilka trygghetsskapande metoder föreslår utbildningsvetare, och -filosofer, debattörer, och studentkårer – och vad innebär det när just trygghet ställs upp som ett ideal i högre utbildningens miljö? Dessa frågor söker detta projekt besvara ur ett intersektionellt och feministiskt perspektiv.
Ur högskolepedagogiskt perspektiv är debatten om trygghet spännande eftersom den pedagogiska litteraturen och forskningen innehåller och bygger på en paradox: att studera och lära sig ska vara tryggt, men samtidigt ska studierna innebära en personlig utveckling eller framåtrörelse som inte är helt riskfri. Genom en kontrastering av olika källor, till exempel forskning, debatter i media och studentkårspublikationer undersöker projektet den trygghetsdiskurs som florerar i den högre utbildningens klassrum i dag. Det tar fasta dels på föreställningar om trygghet och ”trygga rum” i undervisningen, dels ”trigger warnings” och andra varningssystem som ska förhindra otrygghet och att studenter kränks. I dialog med framför allt utbildningsfilosofiska, feministiska och intersektionellt inriktade tänkare försöker jag förstå vad universitetsklassrummet har blivit för en plats i dag – och vart vi är på väg.
Under 2000-talets första och andra decennier har begreppen trygghet och samtycke hamnat i förgrunden i den offentliga debatten om högre utbildning, inte bara i form av t.ex. frihet från sexuella trakasserier på campus och ”trigger warnings”, utan som en aspekt av relationen mellan lärare och student. På universitet i USA har högljudda diskussioner om läroplaner, fakultetspolicy och utbildning resulterat i krav från studenter på social rättvisa och traumamedvetenhet från universitetsledningens sida. Även lärare har engagerat sig i debatten och rättfärdigat studenternas krav på en säkrare inlärningsmiljö, men oftare ifrågasatt dem. I vetenskapliga inlägg om studentledda förslag för ökad trygghet betonas ofta studenternas ”moralism” och deras deltagande i ”offerkulturen”. Studenter bör behandlas som ”subjekt” eller ”medborgare”, inte som kunder eller hjälplösa offer. Dessa ifrågasättanden av vad krav på olika typer av säkerhet innebär eller medför har särskilt blomstrat i samband med ämnen inom kurser i genusvetenskap och intersektionella perspektiv, där den ideala lärandesituationen ofta beskrivs som ett ”safe space”, på svenska ”tryggt rum”, för studenterna. I ett ”tryggt” klassrum kan studenterna känna sig tillräckligt trygga för att ta risker, ärligt uttrycka sina åsikter och dela med sig av och utforska sina kunskaper, attityder och beteenden utan risk för trauma eller skada. Elevers krav på ”triggervarningar” och lärares initiativ för ”traumamedveten” undervisning kan tolkas som medel för att göra klassrummet till ett utrymme fritt från skadligt eller sårande innehåll. En uppmaning att göra klassrummen ”trygga” innebär dock en känsla av klassrummet som potentiellt farligt, en dialektik som statsvetaren Jennie Brandén i samband med offentliga rum kallar ”(o)trygg”. En önskan om säkerhet och trygghet innebär att man ständigt måste hantera potentiell risk. Även lärandemiljön har blivit en plats för riskhantering på samma sätt som parker, gator och köpcentrum enligt forskningen numera blivit.
Samtidigt har relationell feministisk pedagogik och deltagande lärande som metoder eller ideal fortsatt att vara inflytelserika inom. Den ideala lärandesituationen beskrivs som ”transformativ” till sin natur; både studenter och lärare lär av varandra och bär ett ömsesidigt ansvar för lärandet enligt samtida pedagogiska teorier. Med utgångspunkt i feministisk och intersektionell pedagogik kan man hävda att lärande bör vara farligt eftersom det har potential att radikalt förändra ens personliga syn på sig själv och samhället. Detta är också syftet med många kurser i genusvetenskap, som följer metoder för ”medvetandehöjning” som går tillbaka till 1970-talet. Feministisk pedagogik verkar alltså stå i strid med kraven på ett tryggare klassrum. ”Trygghet” kan ur detta kritiska perspektiv till och med förvandlas till ”bekvämlighet” och att man undviker att tala om känsliga ämnen, vilket hindrar lärande, kritisk dialog och samhällsförändring. En annan pedagogisk tradition i liknande anda är normkritisk pedagogik, där samhällets normer och förväntningar uppmärksammas och lärandet inriktas på att bli medveten om skadliga normer för att kunna förändra dem. Trygghet skulle kunna förstås som en sådan norm, även om den sällan formuleras som en sådan.
Denna korta översikt över två idealiserade lärandesituationer, av vilka den ena betonar frihet från skada och trygghet, den andra överskridande och omvandling, väcker frågor om hur ifrågasatta paradigm för lärande upplevs av både lärare och elever. Här griper detta forskningsprojekt in med syfte att kartlägga och försöka förstå: Hur kan de ideal som präglar dagens högre utbildning – att skapa en ”trygg” lärandemiljö där studenterna skyddas från skadligt innehåll och samtidigt skapa lärandesituationer som är transformativa – förstås, och vilka konsekvenser får de nuvarande pedagogiska och samhälleliga diskurserna om säkerhet, fara och sårbarhet för lärare och studenter på universiteten? Detta projekt ställer sig frågan om inte konflikten mellan vad som skulle kunna kallas två paradigm för kunskapsskapande i klassrummet i själva verket är en möjlighet till kritik, en spänning som bör upprätthållas snarare än hanteras eller oskadliggöras.
Detta projekt fokuserar specifikt på svenska universitet och pedagogisk diskurs, och kopplar dem till internationella samtal om teori och offentlig diskurs. Jag fortsätter på en linje som stakats ut av trygghetsforskare med genusvetenskaplig inriktning vid Umeå universitet och sträcker den vidare, till klassrummet för högre utbildning. Fokus ligger på pedagogiska normer, verktyg och lärandemiljö. Jämförelser med andra sfärer, till exempel diskurser om amerikanska campusaktiviteter och läranderum, kommer att göras när det är relevant.
Teoretiskt informeras detta projekt av dels ny feministisk forskning om New Public Management och trygghetsskapande i det offentliga rummet, med särskilt fokus på svenska fall och svensk pedagogik, dels feministiska pedagogiker för transformation och skillnad, särskilt i en svensk miljö, liksom av feministiska intersektionella teorier om makt och maktstrukturer/strata i forskning och utbildning. Metodologiskt mobiliserar projektet kritisk diskursteori och utbildningsfilosofiska liksom genusvetenskapliga sätt att läsa policydokument, debatt-texter i media och forskning.
Resultaten av forskningsprojektet kommer att presenteras som peer-review artiklar i vetenskapliga tidskrifter på engelska och svenska, samt granskas vid internationella konferenser av intresse.
