Doktorandprojekt Detta projekt handlar om hur man kan designa för distansförkroppsligande. Distansförkroppsligande är fenomenet av att känna att sig vara i en annan kropp på distans. Den primärta teknologin som studeras är robotar för distansnärvaro.
Dagens samhälle blir mer och mer uppkopplat, vilket resulterar i att vi också, mer och mer, interagerar med varandra på distans. Tidigare har denna interaktion antingen varit mellan två, eller fler personer som via datorer kopplar upp sig mot varandra, tex Skype, eller via att de går in i en virtuell värld. Teknologin som undersöks i detta projekt, distansrobotar, tillhör en tredje kategori då den erbjuder distansanvändaren att kunna vara närvarande i en kropp. Detta skapar nya interaktionsformer, både hur användarna pratar med roboten, men också hur distansanvändaren interagerar med roboten på ett sådant sätt att robotkroppen blir deras egna. Denna distansförkroppsligande aspekten är en viktig aspekt för att kunna använda teknologin på ett effektivt sätt.
Vetenskapsrådet
Mobile Remote Presence (MRP) robot är en technologi för att göra det möjligt för användare att vara närvarande på en annan plats, detta inkluderar att kunna röra sig omkring i denna plats, dvs vara mobil. En typisk MRP-robot kan beskrivas som en "Ipad på hjul", som har en videokonferansanläggning. Det är förutspått att denna teknologi kommer att bli mer och mer vanlig i olika sammanhang, men redan nu så kan vi se att det används i olika aktiviteter så som: äldreomsorg, läkarbesök, akademiska konferanser och i klassrum.
I detta projekt så undersöker jag olika aspekter av dessa robotar, detta inkluderat den rådande användningen såväl som de framtida möjligheterna till användning. Undersökningarna inkluderar hur dessa användningar kan ske i olika aktivitieter relaterade till såväl arbete som fritid. Ett gemensamt ämne för dessa undersökningar addresserar är rollen av distansförkroppsligandet av robotens kropp.
Den rådande forskningen inom ämnet har täcker väl in känslan av distansnärvaro, en spatial närvaro, så som "Det känns som att jag är där". Det som däremot är i mångt och mycket utforskat, och dåligt stött av rådande teknologiska lösningar, är känslan av att vara robotens kropp.
En hög nivå av distansförkroppsligande, argumenterar jag, leder till att användnigen av roboten blir mindre cognitivt krävande, och således kan användas i fler aktiviteter. För att förklara denna distansförkroppsligande, så kan vi slå fast att den teoretiskt högsta nivån av distansförkroppsligande skulle vara om du kunde känna samma grad av närvaro i en robot som i din egen kropp.
I linje med denna forskning så tittar jag på flera faktorer, dessa inkluderar: kognitiv last, stöd för gester, initial och förutsedd användning, samt öka möjligheterna till att interagera med miljön via uppkopplade enheter (så som dörrar, skärmar, lampor etc).
Detta projekt bedrivs inom ramen för det akademiska fältet Informatik, och mer specifikt, interaktionsdesign.
