Forskningsprojekt Projektet studerar de samiska namnen i norra Sverige och de processer som leder fram till att dessa blir officiella och hamnar på ett platsmärke intill det svenska namnet.
Forskningsprojektet riktar ljuset mot de samiska namnen i norra Sverige och de processer som leder fram till att de hamnar på ett platsmärke intill det svenska namnet. Genom att visa upp ett samiskt ortnamn på en skylt skapas ett historiskt samband bakåt i tiden, samtidigt som en länk mot framtiden etableras. Betydelsefullt är att detta signalerar en positiv syn från samhällets sida på ett minoritetsspråk och den grupp som identifierar sig med språket.
Ett platsmärke (en ortnamnsskylt) vid vägen utvisar den fysiska platsen, synliggör namnet och samtidigt det språk det är skrivet på. Eftersom skyltarna sätts upp av myndigheter är det en officiell bekräftelse av ett namn, och indirekt också av gruppens språk.
Detta forskningsprojekt har riktat ljuset mot de samiska namnen i norra Sverige och de processer som leder fram till att ett samiskt namn hamnar på en skylt intill det svenska namnet. År 2009 stärktes genom riksdagsbeslut generellt de nationella minoriteternas ställning, och det sades att minoritetsspråkiga ortnamn, såsom en värdefull del av kulturarvet, aktivt skulle värnas i samhället och att sådana namn i ökande grad skulle skyltas.
Formellt är det så att beslutet om ett minoritetsspråkigt ortnamn skall upptas på en skylt fattas av Lantmäteriet, varvid namnet måste godkännas och läggas in i Lantmäteriets grundläggande kartdatabas.
De samiska namnen för Umeå, Lycksele och Dorotea har grundligt analyserats inom projektet.
Ett flertal material har analyserats: 1) arkivalier vid Institutet för språk och folkminnen, 2) handlingar i officiella arkiv vid kommuner, Institutet för språk och folkminnen, Sametinget, Lantmäteriet och Trafikverket som belyser den officiella beslutsprocessen om ett antal minoritetsspråkiga ortnamn, 3) enkätsvar från de samiska förvaltningskommunerna, 4) enkätsvar rörande synen på namnet Ubmeje samt 5) diskussionen i press och etermedier om samiska namn på ortnamnsskyltar.
Mer konkret har följande iakttagelser gjorts beträffande de diskuterade samiska namnen för Umeå, Lycksele och Dorotea.
Vad gäller umesamiska Ubmeje för Umeå har från kommunens sida den som man anser långt framskjutna samiska dimensionen i Umeå lyfts fram till stöd för att ett umesamiskt namn på staden skulle synliggöras på skyltar. Det har också av en forskare hävdats att Ubmeje – enligt en uppfattning ett samiskt namn baserat på en finsk namnform – ursprungligen avsett forsar i nedre delen av älven och att älvens namngivande referent alltså ligger i anslutning till staden. Strävandena att revitalisera, dvs. återuppliva, umesamiskan, har också lyfts fram som argument för det umesamiska namnet. Enkätundersökningar inom projektet visar också att namnet Ubmeje fyller viktiga symboliska funktioner. Exempelvis skulle namnet visa att den samiska gruppen inte bara har en historia i området, utan också är en aktiv del av Umeå idag, funktioner som faller in under begreppet synliggörande. Vidare skulle namnet fungera som ett erkännande av en kolonial historia samtidigt som det visar att samhället inte längre präglas av sådana orättvisa strukturer. Utifrån de regler som gäller för Lantmäteriet räcker dock inte sådana skäl för att ett minoritetsspråkigt Ubmeje skall vinna inträde på en skylt. Ett namn som kan antas, måste ha funnits i lokalt bruk senast 1930, och det är inte här fallet. Lantmäteriets beslut om det samiska namnet på kommunen har överklagats till regeringen, vilken i november 2017 avslog överklagandet under hänvisning till gällande regelverk.
Diskussionen om Lyckseles samiska form skall vara ett umesamiskt Likssjuo eller ett sydsamiskt Liksjoe illustrerar ett intressant problem, nämligen hur namn från mycket små språkgrupper tyvärr ibland ställs mot varandra i namndiskussionen. Både för de nordligaste sydsamerna i Tärnaregionen och för umesamerna på sydligt umesamiskt område är det samiska namnet på Lycksele en viktig symbolfråga. De båda samiska namnen är inte utbytbara, även om de uttalas helt lika. Själva den ortografiska formen uppbär här en identifierande funktion.
Diskussionen rörande Kraapohke för Dorotea är intressant då den visar att ett äldre inhemsk samisk namnform som till en början av namnberedningsprocessen bedömts vara mer eller mindre död, faktiskt levt kvar och använts i det lokala talade språket in i vår tid. Namnet Kraapohke antogs därför som officiellt namn genom regeringsbeslut i juni 2016. Exemplet visar de svårigheter som finns i dokumentationen av namn i mycket begränsade namnbrukarkretsar.
Några generella slutsatser kan dras utifrån projektets ortnamnsanalyser.
De minoritetsspråkiga ortnamnen måste betraktas i ett större historiskt sammanhang, där ju under århundraden en mindre folkgrupps språk trängts tillbaka, eller språket rentav kommit att dö ut. Själva namnet bekräftar gruppens relation till en plats, och utgör av den anledningen en pusselbit till gruppens historia. Genom att visa upp namnet på ett platsmärke (en skylt) skapas emellertid ett historiskt samband bakåt i tiden och etableras en länk mot framtiden. Betydelsefullt är också att samhället med detta signalerar en positiv syn på ett minoritetsspråk och den grupp som identifierar sig med språket ifråga.
Det regelverk som nu tillämpas av Lantmäteriet medger inte att ambitionerna att återuppliva och stärka ett mindre språk är ett skäl för att en viss minoritetsspråkig form skall antas. Det finns dock anledning att här diskutera en förändring i regelverket, för att de verkliga intentionerna bakom lagstiftningen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (SFS 2009:724) skall kunna förverkligas.
