Forskningsprojekt I diskussionen om moraliskt ansvar har man traditionellt utgått ifrån ett antingen-eller-perspektiv: Antingen är en person en moraliskt ansvarig agent, eller också kan hen inte alls vara ansvarig för sina handlingar. Syftet med detta projekt är att diskutera hur vi bör förhålla oss till alla de människor som ligger i gråzonen däremellan – inklusive oss själva, ifall det gäller oss. Fokus är på vardagliga interaktioner och vänskap, snarare än på rättspsykiatriska eller medicinska frågor.
När en agent med ett psykiatriskt eller neuropsykiatriskt funktionshinder handlar fel mot oss, hur ska vi reagera? Ska vi klandra henne eller inte? Teorier om moraliskt ansvar har ofta svårt att hantera gränsfall – alltså, agenter som har de relevanta kapaciteterna, men i lägre grad. Enligt en inflytelserik filosofisk tradition kan människor delas in i två grupper; de vi kan ha normala reaktioner med, vilket inkluderar att vi klandrar dem när de handlar fel, och de vi ser som objekt som vi måste hantera. Det är också populärt att skilja på olika sorters moraliskt ansvar, och argumentera för att agenter med lätta funktionshinder kan vara ansvariga i en bemärkelse men inte i en annan. Men den här typen av teori bygger också på antagandet att man kan dra skarpa gränser. Jag kommer att utveckla en teori om när och hur vi ska hålla agenter med psykiatriska och neuropsykiatriska funktionshinder ansvariga, som tar hänsyn till verklighetens gråskalor och nyanser. Jag kommer att fokusera på vardagliga interaktioner och vänskap, snarare än på rättspsykiatri och medicin.
Detta projekt har finansiering från Vetenskapsrådet.
När en person med ett psykiatriskt eller neuropsykiatriskt funktionshinder handlat fel, hur bör vi reagera? Ska vi klandra eller ursäkta hen? Jag kommer att undersöka denna fråga med ett fokus på vardagliga interaktioner och vänskapsförhållanden snarare än vård eller rättspsykiatri.
Anta att jag har en vän med schizofreni, som i huvudsak har sina problem under kontroll. Hon har dock vissa kognitiva svårigheter, och medicinerna gör henne trött. Anta att det händer då och då att hon somnar och sover bort tiden när vi har planerat att göra något tillsammans, och ofta bryter löften och överenskommelser. Hur bör jag reagera? Ska jag bli arg, klandra henne, eller bara ursäkta henne med ett ”hon kan inte rå för det”?
Man talar inom filosofin om den deltagande respektive objektiva attityden. Vi har en deltagande attityd mot ”normala” vuxna människor som vi har vanliga relationer med. När vi har denna attityd mot någon så bryr vi oss om ifall hen uppvisar välvilja, illvilja eller likgiltighet mot oss, och vi reagerar med klander och ilska när hen inte lever upp till våra förväntningar. Vi har däremot en objektiv attityd mot personer med exempelvis svår mentalsjukdom. Vi tar inta illa upp om en sådan person säger något oprovocerat ilsket, eller något som normalt sett vore förolämpande. Vi ser främst personen som någonting som bör hanteras, vårdas, och förhoppningsvis botas, men så länge personen är som hen är kan vi inte ha en normal relation med hen. Den här distinktionen mellan en deltagande och en objektiv attityd vilar dock på antagandet att vi kan göra en motsvarande skarp distinktion mellan ”de normala” och ”de galna” – men verkligheten är givetvis mycket mer nyanserad än så. Min schizofrena vän i exemplet ovan har onekligen vissa svårigheter som gör det tveksamt om det är berättigat att bli arg på henne, men jag har ändå en vänskapsrelation med henne.
En del filosofer försöker hantera gråzonsfall – personer som har mildare mentala funktionshinder och inte enkelt kan kategoriseras som vare sig ”normala” eller ”galna” – genom att skilja på olika former av moraliskt ansvar. Kanske kan min schizofrena vän legitimt anklagas för att vara lat och slarvig, utan att för den sakens skull förtjäna ilska? Ofta kan vi dock känna oss osäkra på om en person med sådana funktionshinder verkligen kan vara ansvarig för det hen gör även om vi preciserar att vi pratar om en specifik sorts ansvar. När filosofer delar upp moraliskt ansvar i olika sorter glömmer de dessutom ofta bort att mentala kapaciteter kan komma i grader; det behöver inte vara allt eller inget.
Både en rent objektiv attityd och ett uteslutande av människor från vissa typer av ansvar och reaktioner riskerar dessutom att isolera människor med psykiatriska och neuropsykiatriska funktionshinder och att få dem att känna sig respektlöst behandlade.
Jag vill utveckla en teori om hur och när vi bör hålla personer med psykiatriska och neuropsykiatriska funktionshinder moraliskt ansvariga för sina handlingar som tar hänsyn till följande förhållanden:
Punkt 1 används ibland för att motivera en deltagande attityd, inklusive klander när personen handlat fel, mot alla utom de mest extrema fallen. Punkt 1 har dock inte nödvändigtvis denna implikation, ifall vi öppnar upp för fler attityder och motsvarande sätt att behandla människor än bara två. Punkterna 2 och 3 har en viss tendens att glömmas bort i diskussioner som fokuserar på idealiserade versioner av autister, psykopater med flera grupper. Min teori kommer dock att ta full hänsyn till punkterna 1-3.
