Forskningsprojekt För äldre med hemtjänst är hemmet en manifestation av att man fortfarande är oberoende och har kontroll över sitt liv. För att inte den känslan ska urholkas krävs att omsorgstagarnas önskemål om hjälpinsatser och hemtjänstens utbud överensstämmer.
Hemtjänstens allt tydligare avgränsning från arbetsuppgifter av huslig karaktär mot mer medicinska och rehabiliterande insatser, i kombination med ökade krav på effektiv resursanvändning, skapar en spänning mellan omsorgstagare och hemtjänst.
Vetenskapsrådet, 2004-2006: 1 606 000 kr
Markström Carina, Fil.lic
I projektet har äldre med hemtjänst från kommunen intervjuats, och resultaten visar att hemmet utgör en viktig källa och arena för identitet och oberoende. Det finns dock en ambivalent inställning till hemtjänstens insatser. T ex slås omsorgstagarnas tidsstruktur sönder när hemtjänsten får allt svårare att hålla avtalad tid, och många äldre vet heller inte vem som ska komma från hemtjänsten.
När vardagen blir vetenskap
Idag står hemtjänsten starkare än någonsin som välfärdspolitikens huvudalternativ när det gäller omsorg om i äldre. Verksamheten har dock genomgått omfattande förändringar sedan den först introducerades. Organisatoriskt sett har hemtjänsten gått från att vara en tämligen enkel till en organisatoriskt komplex verksamhet (Johansson 2002; Szebehely 1995, 2003). Samtidigt har hemtjänstens tyngdpunkt gått från att erbjuda äldre hjälp med utpräglat vardagliga sysslor såsom tvätt, städning, matlagning, promenader, inköp o.s.v. mot mer medicinska, rehabiliterande och habiliterande insatser. Sett utifrån omsorgstagarnas perspektiv har hemtjänstens ökade organisatoriska komplexitet och tyngdpunktsförskjutning resulterat i en begränsning och standardisering av det utbud av tjänster som finns att tillgå; insatser som betonar äldres fysiska behov prioriteras framför insatser av social karaktär. Samtidigt kräver insatser som förr beslutades i nära kontakt mellan vårdbiträdet och omsorgsmottagaren idag en betydligt mer formaliserad behovsprövning (Lindelöf & Rönnbäck 2004).
I lekmannatermer kan hemtjänstens förändring uttryckas som en ökad fokusering på äldres fysiska förutsättningar att bli kvar i eget boende på bekostnad av de sociala förutsättningarna för att bo kvar. På ett teoretiskt plan kan förändringen beskrivas i termer av byråkratisering, medikalisering och professionalisering. I sin enklaste form innebär byråkratisering att tillämpa generella regler på konkreta ärenden. Berger & Berger (1978) beskriver den underliggande klienterfarenheten beträffande all byråkrati som en ”upplevelse av att bli hanterad”. För den enskilda omsorgstagaren tar sig detta uttryck i en känsla av maktlöshet och en svårighet att orientera sig i systemet. Medikalisering innebär att tidigare sociala förhållanden klassificeras i medicinska och/eller socialpedagogiska termer, ges diagnos och underställs behandling (Conrad 1992). Ett exempel på detta är när ”att äta” inte längre ses som en social företeelse där den sociala samvaron är en lika viktig del av måltiden som maten i sig, utan som en fråga om näringsriktighet och rationell distribution. Ett annat exempel är när omsorgstagarens aktivitet och rörlighet blir ett självändamål och en fråga för rehabiliteringsinsatser utan vidare koppling till omsorgstagarens sociala behov. Medikaliseringstendensen har också fått genomslag i professionaliseringen av hemtjänsten i så motto att allt fler av personalen har någon form av vård- eller omsorgsutbildning. Den ökade betoningen på professionell kunskap, vård och rehabilitering/habilitering är tydlig från statsmaktens och ansvariga myndigheters sida.
I en gemensam plan för kompetensförsörjning inom den kommunala vården och omsorgen av äldre och funktionshindrade diskuteras hemtjänstens framtida kompetensbehov utifrån ett antagande om ökade behov av vård och rehabilitering/habilitering. Tillämpningen av professionell kunskap är dock inte alltid till gagn för de grupper kunskapen riktas mot. Professionell kunskap har betydelse för hur man som personal närmar sig sina arbetsuppgifter och klienten. Professionell kunskap ger makt att definiera vad som är normalt och vad som är avvikande hos omsorgstagaren, vilket kan försvåra omsorgstagarnas möjlighet att kommunicera egna behov och önskemål (jfr. Goffman 1972; Johansson, S. 2001) samt ges en tolkning som inte stämmer överens med den enskilde omsorgstagarens upplevda behov (Wærness 1991; Gough 1994; Anderson 2000).
Med fokus på omsorgstagarnas fysiska förutsättningar
Ambitionen att försöka ”avhjälpa” eller ”mildra” de fysiska begränsningar som följer av åldrandet i syfte att underlätta för äldre att stanna i eget boende kan tyckas som en både nödvändig och lovvärd prioritering. Det framstår emellertid som att fokuseringen på de fysiska förutsättningarna för äldre att stanna i eget boende sker på bekostnad av de sociala förutsättningarna. Ett resultat av detta är att det skett en förskjutning av innebörden av autonomi – från autonomi i betydelsen ”kontroll över vardagen” till autonomi i betydelsen ”fri från fysiska begränsningar”. Det tycks råda en rehabiliteringsideologi inom hemtjänsten som innebär att målet för insatserna är att träna omsorgstagarna att klara så mycket som möjligt av vardagens ADL (det dagliga livets aktiviteter) oavsett om omsorgstagarna upplever detta som viktigt eller har andra önskemål. Mycket av hemtjänstens insatser kretsar därför kring att bibehålla rutiner såsom att stiga upp på morgonen, klä sig rent och ändamålsenligt (inte gå klädd i pyjamas eller morgonrock under dagen), sköta sin hygien och klara toalettbestyr, äta och klara medicinering. Kort sagt att skapa förutsättningar för att den enskilde omsorgstagaren rent fysiskt ska kunna stanna i eget boende.
I projektet har material insamlats genom intervjuer med personer som haft hemtjänst från kommunen, samt policymaterial där synen på äldre och deras behov har diskuterats.
Ämne: socialt arbete, sociologi
