En av de stora utmaningarna är att förstå vad som är skillnaden mellan sk samlokaliserade ”riktiga” möten mellan människor och sk medierade ”virtuella” möten. Kunskapen om den biologiska grunden för människans socialitet, som möjliggör intersubjektivitet och vi-känsla (genom Social Breathing) ger några tydliga ledtrådar, bl a genom att påvisa betydelsen av möjligheten till ögonkontakt, naturlig ansiktsstorlek och minimal tidsfördröjning.
Niclas Kaiser och Christoffel Kuenen vid Umeå School of Design har utvecklat Nuna, en enhet som gör att vi kan skapa naturalistisk ögonkontakt och sk perceptual crossing i videosamtal. Fler lokala och internationella forskare är dock involverade på lite avstånd. Det de är intresserade av är själva vi-upplevelsen, både hur den hur med designen att göra, men också utifrån hur det biologiska systemet bakom ömsesidighet och intersubjektivitet kan undersökas genom att manipulera olika biologiska funktion, och där är ögonkontakt central, (förutom att kunna se och höra varandra bra, och låg latency). Och all tillgänglig hårdvara idag omöjliggör just denna ögonkontakt.
De gjorde en pilotstudie förra våren, https://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:1438036 och har efter de lärdomarna konstruerat en enhet som är en kompromisslös enhet för videosamtal, just nu i första hand för forskning. Detta möjliggörs med stöd från UmuHolding och Åke Wibergs stiftelse. Nuna är en sorts teleprompter med specifik mjukvara och en robotiserad kamera. Det är alltså möjligt att manipulera en mängd variabler, och skapa perfekt och rörlig naturlig ögonkontakt. Detta har resulterat i en unik vetenskaplig studie, den första av flera.
För realistisk effekt har den första prototypen byggts i två exemplar, det är ju två personer som ska ha ögonkontakt med varandra.
Supported by Magnus Bergvalls foundation, Åke Wibergs foundation and Umeå University, with technical support from Panasonic, NIRx and Tobii. Involved in both AI-seed project, UmArts “How I Becomes We”.
