Akademiskt skrivande

För att du ska kunna lösa en skrivuppgift på bästa sätt är det viktigt att förstå vad den går ut på. En god idé är därför att alltid läsa igenom uppgiften två gånger och leta efter instruktionsord. Här följer ett antal vanliga akademiska språkhandlingar och en beskrivning av vad de innebär. Tänk på att orden kan ha en viss betydelseskillnad om du använder dem i ett mer allmänspråkligt sammanhang.

Analysera
Bryt ned och dela upp ämnets centrala delar. Undersök, diskutera och tolka varje del utförligt. Fokusera på "hur" och "varför".

Argumentera
Ange skäl som talar för och emot ämnet.

Beskriv
Redogör för ämnet på ett utförligt och målande sätt genom att ange t.ex. egenskaper, särdrag och uppfattningar.

Definiera
Formulera en exakt, specifik och väl underbyggd innebörd – främst inom ett specialiserat område. Ange viktiga särskiljande egenskaper. Exemplifiera eventuellt med hjälp av ord eller bilder.

Diskutera
Gå igenom ämnet grundligt: undersök, debattera eller argumentera för ämnets för- och nackdelar. Notera motstridigheter inom ämnet. Jämför och kontrastera genom att föra utförliga resonemang.

Förklara
Ge en utförlig förklaring med tillhörande orsaker. Underbygg eller motivera genom att visa på logisk följd, eller genom att ge exempel, peka på orsaker och lyfta fram resultat.

Illustrera
Förklara eller klargör genom att ge konkreta belägg såsom exempel, jämförelser, bilder, diagram, statistik eller genom att dra paralleller till andra ämnen.

Jämför
Beskriv likheter och olikheter.

Kontrastera
Beskriv skillnaderna mellan två eller flera ämnen.

Lista
Räkna upp flera olika aspekter kring ämnet, dvs. skapa en förteckning över egenskaper, särdrag och orsaker.

Problematisera
Belys ämnet ur olika perspektiv, t.ex. vilka för- och nackdelar eller styrkor och svagheter som finns. Lyft fram olika synsätt.

Redogör (för)
Beskriv och förklara utförligt.

Reflektera
Resonera om ämnet utifrån olika synsätt och aspekter. Utgå från frågor som: Vad innebär detta? Hur kan det se ut? Hur kan det förstås? Vilka problem finns?

Relatera
Visa hur ämnen hör ihop eller liknar varandra.

Resonera
Dra egna slutsatser utifrån givna fakta.

Sammanfatta
Gör en kortfattad, summarisk och koncentrerad redovisning av ämnet dvs. uppge centrala uppfattningar eller händelser. Ta med slutsatser, men uteslut onödiga detaljer.

Tolka
Uttryck med egna ord. Använd gärna exempel.

Utvärdera
Uppskatta, bedöm och värdera ämnet. Notera för- och nackdelar. Ge din åsikt eller citera en expert. Underbygg med tillförlitliga fakta i form av statistik, citat, exempel och olika slutledningar.

I talspråk och i informella textsammanhang är det vanligt att använda pronomenet dom, men i formella texter är det lämpligare att skriva de respektive dem. Regeln är:

De används som subjekt och dem som objekt.

Exempel:

• När slutar de i dag? (de = subjekt, dvs. den/de som gör något)
• Chefen beslutade att ge dem en rejäl löneförhöjning. (dem = objekt. dvs. den/det/de som är föremål för handlingen)

Tips:
Om du är osäker kan du prova att ersätta dom med antingen vi eller oss. Om det fungerar med vi i meningen ska du använda de, och om det fungerar med oss ska du använda dem. Du kan också jämföra med hur they och them används i engelskan. They = de, them = dem.

Exempel:

• Dom har arbetat länge med att färdigställa rapporten. (Här fungerar det med vi och därför är de korrekt form.)
• Chefen bestämde sig för att ge dom en sista chans att färdigställa rapporten. (Här fungerar det med oss och därför är dem korrekt form.)

Notera I:
De kan även vara bestämd artikel till ett substantiv.

• Har du beställt de nya bildskärmarna?

Notera II:
I objektsposition och efter en preposition kan både de som och dem som användas.

• Ge dem som behöver läs- och skrivstöd den hjälp de behöver.
• Detta innebär stora problem för de som/dem som drabbas.

I subjektsposition fungerar endast de som.

• De som arbetar med att lösa problemet behöver mer resurser.

Ibland är det användbart att kunna formulera meningar utan att fokusera på vem som agerar. Just vetenskaplig stil är ofta mer formell och opersonlig, vilket märks på att ord som "jag" och "vi" används sparsamt. Att använda sig av olika typer av meningskonstruktioner skapar variation i texten och större uttrycksmöjligheter.

Passiv konstruktion
Passivering innebär att man gör om satsens objekt till subjekt. Ett sätt att konstruera passivform är använda s-form av verbet, i såväl nutids- som dåtidsformer. S-formen sätter själva händelsen i fokus.

• Folkhälsan hotas av klimatförändringarna. [aktiv form: Klimatförändringarna hotar folkhälsan.]
• De anställda har hotats med uppsägning av chefen. [aktiv form: Chefen har hotat de anställda med uppsägning.]
• Stationshuset ritades av arkitekten Erik Pettersson år 1889. [aktiv form: Arkitekten Erik Pettersson ritade stationshuset år 1889.]
• Stationshuset ritades år 1889. [aktören kan tas bort om denne är oviktig i sammanhanget]

Ett annat sätt att passivera är genom omskrivning med verben bli eller vara. Omskrivning framhäver mer det uppnådda resultatet eller en egenskap.

• Ministern blev avsatt på grund av skandalen. [jämför: Någon avsatte ministern efter skandalen.]
• Ministern är/var avsatt på grund av skandalen. [jämför: Någon har/hade avsatt ministern ...]

Pronomenet man
Pronomenet man kan beteckna en eller flera obestämda personer. Ibland räknar den som talar eller skriver in sig själv och ibland inte. När du använder man måste du dels vara tydlig med vem du syftar på, dels vara konsekvent så att du inte låter man syfta på olika personer inom samma textavsnitt. Överanvänd inte man i vetenskaplig text, som ju har höga krav på precision!

• Man önskar att konflikterna ska upphöra utan strid.

Subjektsformen man har objektsformen en och genitivformen (ägande) ens.

• När man slutligen tar sin examen slår det en att ens hårda arbete verkligen var meningsfullt.

Nominalisering
Nominalisering innebär att ett verb görs om till ett substantiv. Verbet får då ändelser som -ande, -ing eller -ning:
utelämnar –> ett utelämnande
registrerar –> en registrering
bedömer –> en bedömning

• Motarbetandet av den nya chefen är ett tecken på att hon inte är omtyckt. [jämför: Att personalen motarbetar den nya chefen ...]
• Moderniseringen av tillverkningsprocessen innebär att betydligt större kvantiteter produceras. [jämför: Att producenterna har moderniserat tillverkningsprocessen ...]

Opersonlig konstruktion: det + finit verb
I en opersonlig konstruktion är pronomenet det subjekt. Verbet kan vara aktivt eller passivt.

• Det är viktigt att kunna tala för sin sak.
• Det hävdas att höstdepressioner blir allt vanligare.
• Det behövs fler studier innan man kan slå fast att en fett- och proteinrik diet inte orsakar hälsoproblem på sikt.

Infinitivfras: att undersöka, att uppmuntra
I stället för subjekt och tidsböjt verb kan man använda en att-konstruktion.

• Det är viktigt att undersöka vad som har orsakat skadorna på byggnaden. [jämför: Någon ska undersöka vad som har orsakat skadorna ...
• Ett införande av lagliga graffitiväggar är inget att uppmuntra till. [jämför: Någon bör inte uppmuntra till att lagliga graffitiväggar införs.]

När du skriver en akademisk text behöver du ofta hänvisa till vad andra har sagt, gjort eller skrivit.

I stället för att använda vaga uttryck som X säger eller X skriver bör du tala om vad källan faktiskt gör. Genom att välja ett tydligare uttryck visar du även hur du förhåller dig till det källan säger.

Här följer ett urval av olika referatverb:

• analyserar
• anser
• argumenterar för
• bekräftar
• bedömer
• belyser
• berör
• beskriver
• betonar
• dokumenterar
• fastslår/slår fast
• fastställer
• föreslår
• förespråkar
• hävdar (i det här ordet finns en inbyggd "misstänksamhet" mot källan som du bör motivera)
• iakttar
• invänder
• jämför
• konstaterar
• lyfter fram
• menar
• observerar
• poängterar
• påpekar
• påstår (i det här ordet finns en inbyggd "misstänksamhet" mot källan som du bör motivera)
• sammanfattar
• uttrycker
• utvärderar
• understryker
• väljer

Att skriva två eller flera huvudsatser efter varandra med enbart kommatecken mellan kallas satsradning. Detta kan göra texten svårare att läsa och förstå. Eftersom tydlighet är så viktigt i akademiskt skrivande är det klokt att undvika satsradning. Gör i stället något av följande:

1. Sätt punkt mellan huvudsatserna. (Detta passar bra om det är långa huvudsatser som sitter ihop.)
2. Bind ihop satserna med exempelvis och, men, så, för (att) eller eftersom. (Tänk på att du kan behöva ändra ordföljden om du gör om en huvudsats till en bisats.)

Här är några exempel på satsradningar med ändringsförslag.

• Fler borde läsa novellen om Marco, den är tankeväckande och mycket intressant.
  • Fler borde läsa novellen om Marco, eftersom den är både tankeväckande och intressant.
  • Fler borde läsa novellen om Marco, för den är tankeväckande och mycket intressant.

(Eftersom det innehållsliga sambandet mellan de två huvudsatserna är orsak passar det att använda ett bindeord som exempelvis eftersom, för, då.)

• Sammanfattningsvis kan konstateras att nästan alla är av samma åsikt i frågan, endast två personer ställer sig tvekande till förslaget.
  • Sammanfattningsvis kan konstateras att nästan alla är av samma åsikt i frågan. Endast två personer ställer sig tvekande till förslaget.

(De två huvudsatserna är relativt långa och därför passar det att sätta punkt mellan dem.)

• Problemet förefaller omöjligt att lösa, inga av de åtgärder som hittills har provats verkar fungera.
  • Problemet förefaller omöjligt att lösa och inga av de åtgärder som hittills har provats verkar fungera.
  • Problemet förefaller omöjligt att lösa, eftersom/då inga av de åtgärder som hittills har provats verkar fungera.

(Här fungerar det både att binda ihop huvudsatserna med och, och att skapa en bisats med eftersom eller då.)

• Problemet förefaller omöjligt att lösa, vi kommer inte att ägna det mer tid.
  • Problemet förefaller omöjligt att lösa, så vi kommer inte att ägna det mer tid.
  • Problemet förefaller omöjligt att lösa och vi kommer inte att ägna det mer tid.

(Här fungerar det med bindeordet så, eftersom det innehållsliga sambandet mellan huvudsatserna är följd/resultat. Det går även att binda ihop de två huvudsatserna med och.)

• Efter många framgångsrika år togs beslutet att lägga ned tillverkningen av papper, lönsamheten var inte längre tillräcklig.
  • Efter många framgångsrika år togs beslutet att lägga ned tillverkningen av papper, eftersom lönsamheten inte längre var tillräcklig.

(Observera att negationen "inte längre" byter plats när man gör om den andra huvudsatsen till en bisats med bisatsinledaren eftersom.)

I svenskan finns det olika sätt att uttrycka att något sker i framtiden. Det som skiljer de olika uttryckssätten åt är om de förhåller sig neutralt till den framtida händelsen eller om de signalerar exempelvis en förutsägelse, avsikt eller uppmaning.

Verb i presens + tidsadverbial som uttrycker framtid

• När kommer du?
• Jag åker till London i morgon.
• Om två veckor börjar jag på mitt nya jobb.

Verb i presens + kontext som inbegriper framtid

• Tror du att det blir världsfred någon gång?
• Alla förväntar sig att de får en trygg ålderdom.
• Jag hoppas att allt löser sig till det bästa.

Kommer att + infinitiv (med en innebörd av förutsägelse eller ett antagande om en händelse i framtiden)

• Det kommer att regna hela veckan.
• Jag kommer att sakna dig!
• Vi kommer att behöva ett större hus om vi får fler barn.

Tänker + infinitiv (med en innebörd av avsikt eller planering)

• Lisa tänker läsa tyska nästa termin.
• Jag tänker aldrig mer äta kött.
• Vad tänker du göra med kniven?

ska + infinitiv (med en innebörd av skyldighet, tvång, uppmaning eller att talaren har fått sin information från någon annan)

• Han ska få nya ansvarsområden inom företaget.
• Det ska visst snöa i morgon.
• Från och med i dag ska alla medarbetare föra statistik över vad de gör under en arbetsdag.

Lärare eller en lärare?
Efter verben vara, bli, utses, utnämnas och väljas står vissa substantiv utan artikel när de betecknar en grupp eller kategori som någon tillhör.

De viktigaste är:

• yrke
  • Hon är lärare.
• andra sysselsättningar
  • Hon är skidåkare.
  • Hon är frimärkssamlare.
  • Hon utsågs till ordförande i kväll.
• rang, titel
  • Hon är generaldirektör.
• ideologi
  • Hon är pacifist.
• parti
  • Hon är folkpartist.
• religion
  • Hon är katolik.
• nationalitet
  • Hon är ryss.

Men om betydelsen blir individuell och beskriver hur någon är måste man använda artikel. Det gäller om substantivet har ett adjektiv före:

• Hon är en skicklig lärare.

Detsamma gäller om beteckningen följs av en relativsats:

• Hon blev en författare, som stred för kvinnans rätt.

Observera att en del substantiv uttrycker värderingar snarare än grupptillhörighet. De måste ha artikel:

• Hon är ett geni. (Hon är lika intelligent som ett geni.)
• Hon är en apa. (Hon beter sig likadant som en apa.)

Vissa substantiv kan man förstå på två olika sätt:

• Hon är spelare. (Hon spelar kort, spel etc. som yrke.)
• Hon är en spelare. (Hon tycker om att spela.)
• Hon är tjuv. (Hon försörjer sig på att stjäla.)
• Hon är en tjuv. (Hon är oärlig och stjäl – en eller upprepade gånger.)
• Jag är inte affärsman. (Jag har ett annat yrke: "Jag är inte affärsman, utan lärare.")
• Jag är inte en affärsman. (Jag lyckas aldrig tjäna pengar på någonting.)

Svenska språket följer bestämda regler för ordföljden i huvudsatser och i bisatser. Därför kan man skapa särskilda satsscheman som visar i vilken ordning orden oftast kommer. I ordlistan hittar du förklaringar till begreppen i satsschemat.

En huvudsats är en fullständig sats som innehåller minst ett subjekt och ett finit verb. Huvudsatsen kan ensam bilda en begriplig mening:

Bisatsen däremot är en del i huvudsatsen. Därför kan den inte stå ensam utan kräver en huvudsats. En bisats kan stå både före och efter sin huvudsats. I exemplet nedan står bisatsen före sin huvudsats:

Det går att variera ordföljden i en huvudsats genom att placera olika delar av satsen på fundamentplatsen. Det finita verbet hamnar dock alltid direkt efter fundamentet. En del ord och uttryck som anger tid, rum, sätt eller omständighet (dvs. adverbialet) kan ibland även stå i fältet för satsadverbial.

I början av huvudsatser och mellan dem kan det finnas:

• konjunktioner/bindeord: och, samt, respektive, eller, men, fast, utan, ty, för, så
• konjunktionella adverb: också, dessutom, därtill, likaså, vidare, dels–dels, dock, annars, i alla fall, nämligen, snarare, ändå, ju, alltså, således, därför, följaktligen
• konjunkt. adv. + konj: både–och, såväl–som, inte bara–utan även, antingen–eller, varken–eller

Ord som inte kan inleda en mening är exempelvis:
absolut, ej, inte, förstås, gärna, ju, nämligen, också, ogärna, verkligen, väl

• Förstås kan undersökningen utföras på fler än ett sätt. (fel)
• Också måste eleverna ha tillgång till vuxna på rasterna. (fel)

Här kan man välja att inleda med ett annat satsadverbial:

• Naturligtvis kan undersökningen utföras på fler än ett sätt.
• Dessutom måste eleverna ha tillgång till vuxna på rasterna.

Det är också möjligt att flytta fram satsadverbialet i satsen:

• Undersökningen kan förstås utföras på fler än ett sätt.
• Eleverna måste ha också ha tillgång till vuxna på rasterna.

Satsschemat för bisatser ser ut så här:

Bisatser inleds med ett bindeord, så kallade bisatsinledare. Dessa kan bestå av:

• subjunktioner: att, därför att, för att, genom att, så att, trots att, utan att, eftersom, fastän, ifall, innan, medan, när, om, då
• frågeord: vad, vem, vilken/vilket/vilka, när, var, vart, hur, varför, hur många, varifrån
• relativa pronomen: som, vars
• relativa adverb: där, dit

I bisatser kommer ALLTID

• subjektet före det finita verbet:
  Maria går.
• satsadverbialet före det finita verbet:
  ... att Maria inte gick.

Kanske känner du till BIFF-regeln: I bisatser står "inte" före det finita verbet.

Läs mer om ordföljd i huvudsatser och bisatser i:
Funktionell svensk grammatik (2005) av Maria Bolander, Liber
Handbok i svenska som andraspråk (2012) av Claes Garlén och Gunlög Sundberg (utarbetad av Språkrådet), Norstedts

Direkta frågor är huvudsatser. De innehåller antingen ett frågeord (när, var, hur etc.) eller kan besvaras med ja eller nej.

• Var ligger biblioteket?
• Ligger biblioteket i närheten?

En indirekt fråga däremot inleds av till exempel Jag undrar..., Vet du... och innehåller bisatser, där subjektet alltid kommer före verbet, så kallad rak ordföljd. (Jämför med de direkta frågorna i exemplet ovan, där verbet kommer före subjektet.)

• Jag undrar var biblioteket ligger.
• Jag behöver veta om biblioteket ligger i närheten.

Indirekta frågor är vanliga i skrift och skapar en formellare ton än direkta frågor.

• Det har ännu inte avgjorts vem som har skrivit den bästa uppsatsen och vilket pris vinnaren får.
• När priset delas ut och vad det består av vet ingen i dagsläget.

Tänk på följande i indirekta frågor:

• Sätt subjektet före verbet.
  • Jag vill veta + när + han kommer.
  • Jag undrar + om + han kommer.

• Fyll subjektets plats. Om frågeordet är subjekt i den direkta frågan – lägg till som: vem som, vilken/vilket/vilka som, vad som, hur många som, hur mycket som.
  • Hur många kommer i morgon? –> Jag undrar + hur många + som kommer i morgon.
  • Läraren undrade + vad + som hände på rasten.

• Ändra person och verbtempus vid behov.
  • Var bor du? –> Hon frågade mig var + jag bor/bodde.

• Använd punkt i stället för frågetecken.
  • När flyttade du? –> Hon ville veta + när + jag flyttade.

• Men: Vet du + när + du flyttade? (Detta är en indirekt fråga, men eftersom den kan besvaras med ja eller nej ska den skrivas med frågetecken.)

En viktig regel i svenskans ordföljd är att det tidsböjda verbet ska stå på andra plats i satsen (se Ordföljd i huvudsatser och bisatser):

• Jag skriver ett brev.

Bortsett från denna regel är det möjligt att variera ordföljden i satsen. Hur du strukturerar orden beror på vad som redan har sagts, vad läsaren redan vet eller vilken information du vill lyfta fram.

Känd information i början, ny i slutet

Oftast inleder man en mening med information som redan är känd för läsaren och avslutar med information som är ny. Det som var nytt i den föregående meningen blir känt i nästa. På så sätt kopplas slutet på en mening till början på nästa, vilket skapar en struktur som gör informationen lätt att följa.

För att kunna presentera ny, okänd eller speciell information senare i meningen är det vanligt att inleda med Det... eller Det är/var... Därigenom kan man placera den nya informationen senare i meningen.

• Det finns ingen tidigare forskning i det här ämnet. [I stället för: Ingen tidigare forskning finns i det här ämnet.)
• Det är viktigt att belysa ämnet från olika håll. [Istället för: Att belysa ämnet från olika håll är viktigt.]
• Det är inte de anställda som bär ansvaret för företagets förluster. [I stället för: De anställda bär inte ansvaret för företagets förluster.]

Ett annat sätt att ändra informationsstrukturen i en mening är att använda ett verb i passiv form.

• Styrelsen utnämnde Ali till protokollförare. –> Ali utnämndes till protokollförare av styrelsen. –> Till protokollförare utnämndes Ali.

För att en sats ska uppfattas korrekt måste den innehålla både ett subjekt och ett tidsböjt verb (t.ex. läser, läste). För att inga luckor ska uppstå i satsen fyller man ibland dessa platser med ord som saknar egen betydelse (t.ex. det).

Svenskan har alltså både ett så kallat subjektstvång och ett verbtvång.

a) Subjektstvång
I de flesta satser behövs ett subjekt. Om ett naturligt subjekt saknas används ordet det i stället.

• Det snöar.
• Regnar det inte längre?
• Det ska bli skönt med semester.
• Känns det bättre nu när ni har skiljt er?

När man vill presentera ny information senare i satsen inleder man med ordet det.

• Det sitter en lapp med instruktioner på anslagstavlan.

Om subjekt saknas i indirekta frågor använder man ordet som. Frågeordet vem är bisatsinledare.

• Vem kommer i morgon? –> Jag undrar vem som kommer i morgon. [indirekt fråga]

b) Verbtvång
Det finita (tidsböjda) verbets plats får inte vara tomt. Därför använder man ibland ganska betydelsetomma verb som vara, bliva (bli) eller göra som ersättningsverb och platshållare.

• Skriver gör den som har något att berätta.
• Instruerade gjorde företagets chefstekniker. [Den här typen av meningskonstruktion gör att händelsen (= verbet) får större fokus än personen som agerar.]

Ett undantag är samordnade fraser och satser där både subjekt och finit verb kan uteslutas om de är identiska inom de satser som samordnas. På så sätt slipper man upprepa samma ord flera gånger inom satsen.

Fraser och satser med samma grammatiska form kan samordnas med ord som och, samt, eller, utan eller men.

• Politikern talade och (politikern) visade bilder hela kvällen.
• Åhörarna sa att de varken blev uttråkade eller (blev) trötta.

För att uttrycka att något redan har hänt kan man antingen använda preteritum (imperfekt) eller perfekt. De två formerna används på olika sätt.

Preteritum används för att beskriva en avslutad händelse i förfluten tid, då man tänker på en bestämd tidpunkt. Ofta finns det i dessa satser ett utsatt tidsadverb som visar på dåtid, till exempel då, för fem minuter sedan, i morse, i går, i somras, förra året, 2010.

• Jag flyttade hemifrån 2003.
• I går städade jag mitt skrivbord.

Perfekt används för att beskriva något som har skett vid en obestämd tidpunkt i förfluten tid. Perfekt beskriver en handling som har anknytning till nuet. Tidsadverb som ofta finns i dessa satser är nu, i dag, den här sommaren, i år, den här veckan, det här året.

• Nu har jag väntat på dig i tre timmar!
• Den här veckan har vi arbetat hårdare än vanligt.

Perfekt beskriver ett tillstånd eller en handling som har resulterat i en viss erfarenhet hos en person.

• Tanya har bott i Köpenhamn, så hon kan visa oss runt i staden.

Perfekt används för att beskriva en handling som påbörjats i förfluten tid men som fortfarande är aktuell.

• Jag har bott i Göteborg i 20 år och jag trivs mycket bra.

Perfekt används för att uttrycka att något har inträffat nyligen. Här använder svenskan ofta ordet just.

• Jag har just flyttat till Göteborg.

Substantiv med bestämd betydelse – känd referent
Bestämd form av substantiv använder man med innebörden du vet vem eller vad jag talar om. Alla i kommunikationssituationen vet alltså vilken referent man talar om. Denna referent kan vara känd av olika anledningar.

1. Referenten har omtalats tidigare:
   Lena äger både ett hus och en sommarstuga. Huset har hon köpt och sommarstugan har hon ärvt.
2. Referenten kan pekas ut i talsituationen:
   Vem ansvarar för att den här kaffeautomaten fungerar?
   (Personerna står framför kaffeautomaten och tittar på den samtidigt.)
3. Referenten är ensam i sitt slag i sammanhanget:
   Kronprinsessan har äntligen blivit mamma.
   (Vi har en kronprinsessa som är unik i Sverige för tillfället.)
    Det finns mycket som tyder på att miljön är i fara.
   (Vi människor delar en och samma miljö. Det finns ingen annan miljö att oroa sig för.)
4. Referenten är underförstådd eller självklar i sammanhanget:
   Hunden sprang snabbt iväg. Tassarna gjorde avtryck i sanden.
   (Det är givet att hundar har tassar.)
   Då fortsätter vi att städa i morgon. Kan du ta med dig dammsugaren då?
   (Det är naturligt att använda en dammsugare när man städar.)
5. Referenten är en art, typ, sort, ras eller liknande:
   Många är rädda för vargen.
   Tv:n kan vara mycket betydelsefull för ensamma människor.
   (Här handlar det om en kategori av företeelser – djurarter respektive tekniska apparater – och inte om enstaka individer eller föremål.)

Olika sätt att visa att ett substantiv har bestämd betydelse
Man kan signalera bestämd betydelse hos ett substantiv kan med hjälp av olika markörer. Tillsammans med en del sådana markörer används substantiv i bestämd form. Med vissa andra markörer används i stället substantiv i obestämd form.

• Bestämdhetsmarkörer för substantiv i bestämd form med bestämd betydelse
  • bestämd artikel + ett adjektiv i bestämd form. När ett substantiv i bestämd form har ett adjektiv framför sig måste man i regel sätta ut en särskild adjektivartikel före adjektivet. Adjektivartikel kan vara den, det eller de. Denna artikel är adjektivets egen artikel.
  • Den/det/de där, den/det/de här och den/det/de
    • Den där/här pojken verkar trevlig.
    • Är det där/här bordet alldeles nytt?
    • De där/här barnen har haft en svår uppväxt.
    • Jag vill inte träffa den mannen igen.
    • Det bordet har jag ärvt av mina morföräldrar.
    • Har du träffat de barnen tidigare
  • Bådadera, bäggedera, endera, ingendera, någondera, vardera, vilkendera
    • Hon avvisade bestämt bådadera/bäggedera förslagen.
    • Endera dagen får jag mitt examensbevis.
    • Det är viktigt att inte stirra sig blind på ettdera alternativet.
    • Ingendera byggnaden är ändamålsenlig.
    • Ingetdera resultatet är entydigt.
• • andra, båda, bägge, ena, förra, var och en
    • Jag har nu träffat den andra läraren.
    • Båda/bägge studenterna verkar ambitiösa.
    • Den ena studenten har bestämt sig för att läsa till läkare.
    • Den förra läraren stannade endast två terminer.
    • Jag kommer att tala allvar med var och en av pojkarna.
    • På vart och ett av borden stod en blomvas.
  • relativ bisats
    • Det där är pojken som ska börja i min klass.
  • prepositionsfras
    • Det lilla bordet i vardagsrummet är nytt.
•  Bestämdhetsmarkörer för substantiv i obestämd form med bestämd betydelse Även substantiv i obestämd form kan ha en bestämd betydelse. De vanligaste markörerna för bestämdhet är då:
  • denna/detta/dessa (lite mer formellt)
    • Denna modell har många fördelar.
    • Vi har väntat länge på detta tillfälle.
    • Tillverkningen kunde fortsätta, tack vare dessa möjligheter.
  • den/det/de före relativ bisats (som...)
    • Den modell som företaget använder har alla tänkbara fördelar.
    • Det tillfälle som vi alla väntar på verkar inte infinna sig.
    • De möjligheter som nu öppnar sig hade vi aldrig kunna föreställa oss.
  • min, din, hans, hennes, vår, er, deras, sin, samt genitivformer (ägande)
    • Företagsledningen verkade uppskatta min modell.
    • Hans modell fick större uppskattning än hennes.
    • Äntligen kom deras tillfälle att presentera sig för åhörarna.
    • Studenternas möjligheter att få skrivvägledning ser olika ut på landets högskolor.
  • ingen, någon, nästa, samma, varje, vilken
    • Vi hittade ingen modell som passade.
    • Något tillfälle att diskutera uppsatsen uppstod aldrig.
    • Tillverkaren insåg att nästa modell måste vara mer användarvänlig.
    • Lärarna är tydliga med att samma regler gäller för alla i gruppen.
    • Du måste ta varje tillfälle i akt att presentera dina företagsidéer om du ska lyckas.
    • Vilka möjligheter man har i livet beror delvis på ens sociala arv, anser många.

Substantiv med obestämd betydelse – okänd referent
När betydelsen är obestämd används substantiv i obestämd form singular (ental) eller plural (flertal): (modell, tillfälle, möjligheter). När man vill presentera ny information eller om man talar om en referent som är okänd sätts den obestämda artikeln (en, ett) normalt ut i singular:

• Vi hade svårt att hitta en modell som vi var nöjda med. Till slut dök ett tillfälle upp som gjorde att vi fann det vi sökte. Modellen som vi nu använder oss av har skapat nya möjligheter för företagets finansiering.

Substantiv med allmän betydelse – ingen specifik referent
I svenskan finns en särskild variant av obestämd form, nämligen så kallad naken eller artikellös form. Den använder man för att beskriva något med allmän betydelse utan att det finns någon specifik referent. Substantivet har då inte någon obestämd artikel eller något annat bestämningsord som anger mängd eller omfattning.

Artikellös form används vanligen som följer:

• vid substantiv i flertal som betecknar företeelser som kan räknas
  • Böcker kan man inte få för många av.
  • Hästar är imponerande djur.
  • Studier visar att karies hos ungdomar ökar.
• vid substantiv i ental som betecknar företeelser som inte kan räknas
  • Mjölk orsakar magproblem hos många.
  • Många drömde om att hitta guld i Klondyke.
  • Utan luft kan vi inte leva.

Artikellös form av räknebara substantiv i ental används främst i följande fall:

• vid substantiv som betecknar företeelser som kan räknas när funktionen eller yrket framhävs ("X tillhör kategorin...)
• Marko har utbildat sig till arbetsterapeut/frisör.
• Kim Magnusson fungerar som ekonomisk rådgivare.
• Hon är verksam som studievägledare.
• Tami spelar rollen av utredare.
• Maria är konstnär/fotbollsspelare/musiker/ordförande.Om man i stället skriver Maria är en framgångsrik fotbollsspelare är målet snarare att beskriva hur Maria är som fotbollsspelare, än att berätta att hon hör till kategorin fotbollsspelare.

• vid substantiv i ental som betecknar företeelser som kan räknas när det är typen och inte det enskilda exemplaret som framhävs
  • Visste du att grannen har köpt bil/hund/sommarstuga?
• i fasta uttryck (så kallade lexikaliserade fraser)
  • Tycker du om att jaga älg/plocka svamp/köra bil/åka tåg/spela golf?
• i mer formella texttyper som lagar och föreskrifter, samt i rubriker
  • Klient anmodas att skyndsamt sända in förteckning över förlorad egendom. [föreskrift]
  • Professor avstängd från universitet i södra Sverige. [rubrik]

Nutidstempus
När man berättar om en händelse med utgångspunkt i talögonblicket, använder man nutidstempus. Fokus ligger då på tidpunkten "nu", som omfattar talögonblicket.

• perfekt  har köpt (före nu)
• presens köper (nu)
• futurum kommer att köpa (efter nu)

Exempel:

• Jag har köpt en ny bil och snart kommer jag även att köpa en ny cykel.
• Vi åker när vi har packat alla våra väskor.
• Du kommer att ångra dig om du inte tar den här chansen nu.

Dåtidstempus
Om man i stället berättar om en händelse med utgångspunkt från en tidpunkt som föregår talögonblicket, använder man dåtidstempus. Fokus ligger då på tidpunkten "då", som inte omfattar talögonblicket.

• pluskvamperfekt hade köpt (före då)
• preteritum köpte (då)
• futurum preteritum skulle köpa (efter då)

Exempel:

• Hon berättade att hon skulle köpa en bil.
• När jag hade köpt en ny bil visade det sig att mina pengar var slut.
• Jag ångrade mig, eftersom jag inte tog chansen när jag hade den.