Fredsforskare om Israel och Palestina: ”Dags att prata om enstatslösningen”

I slutet av 1940-talet antog FN uppdraget att ta fram förslag på lösningar på den politiska krisen i det brittiska mandatet Palestina. Generalförsamlingen beslutade att föreslå en tvåstatslösning. Den judiska sidan accepterade förslaget, men araberna sa nej, och FN började då arbeta på ett nytt förslag. Efter Israels ensidiga självständighetsförklaring och det följande kriget 1948–1949 fick parterna aldrig möjlighet att ta ställning till något nytt förslag, men principen om en tvåstatslösning har sedan dess varit det tydliga målet för regionen, för såväl israeler som palestinier och omvärlden.

75 år har gått, konflikten har aldrig lagt sig och flera gånger har den brutit ut i krig, nu senast den 7 oktober 2023. Även mellan de öppna krigen har utvecklingen under dessa år i stort sett inneburit att Israel har flyttat fram sina positioner och tagit kontroll över stora delar av området. En tvåstatslösning verkar inte finns inom räckhåll. Kan det kanske vara dags att tänka om kring målet? Det anser i alla fall fredsforskare vid Umeå universitet.

– Jag skulle vilja slå ett slag för enstatslösningen, säger Patrik Johansson, forskare och lektor inom freds- och konfliktstudier vid Statsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet.

Fredsforskaren Patrik Johansson har god kännedom om konflikten och sitautionen i Israel och Palestina. Han anser att det är dags att testa en enstatslösning för att skapa möjligheter för fred i området.  

BildMattias Pettersson

– Att satsa på enstatslösningen i stället för tvåstatslösningen innebär inte bara en ny målbild utan också nya tankar kring hur man når dit, säger han.

För att nå målet om två stater krävs bland annat upprättandet av en fungerande palestinsk statsbildning med en fungerande administration och förvaltning.

– Det har visat sig vara omöjligt så länge Israel fortsätter att bygga bosättningar på ockuperad mark och underminerar Palestinas möjligheter att fungera. Jag som många andra tror att det i praktiken har blivit omöjligt att få till en fungerande palestinsk stat vid sidan av Israel.

Den går via arbete för allas lika rättigheter, fulla mänskliga rättigheter och medborgerliga rättigheter för alla som bor i landet ”mellan floden och havet”.

Patrik Johansson menar att Israel och Palestina i praktiken redan är en stat, exempelvis är de två ekonomierna redan väldigt beroende av varandra. Men det är en stat där Israel i dag har full kontroll och palestinierna saknar medborgarskap. Att bilda en stat även på papperet skulle innebära att palestinier blir jämlika israeler, i det land som de redan delar. Med det kommer också krav på mänskliga och politiska rättigheter att leva i trygghet och säkerhet, för alla i landet.

– Vägen till en enstatslösning går via antirasistiskt arbete, många talar om anti-apartheid. Den går via arbete för allas lika rättigheter, fulla mänskliga rättigheter och medborgerliga rättigheter för alla som bor i landet ”mellan floden och havet”, ett uttryck som båda sidor använder.

Hur skulle en enstatslösning rent praktiskt kunna se ut?

– Det finns olika sätt. En variant är att man viker platser i parlamentet för olika grupper. Det görs i många länder. Efter konflikter kan det vara ett sätt för parterna att känna att de har garanterade platser. Om man till exempel skulle vika 40–45 procent till varje grupp, eller kanske 50–50.

Risk för nationalistisk politik

Att dela ut mandat kopplade till etnicitet innebär dock risker. Patrik Johansson lyfter Bosnien som ett exempel, där det finns tre konstituerande folkgrupper och ett presidentskap som roterar. En kroatisk politiker vet att den med väldigt liten sannolikhet kommer att få röster från bosniakerna och serberna, vilket leder till att politikern i första hand vänder sig till kroaterna med sin politik.

– Problemet på lite längre sikt med sådana lösningar är att den politiska lojaliteten blir onödigt tydligt kopplad till etnicitet och det blir ganska nationalistisk politik. Så risken är att man låser sig, säger Patrik Johansson, som vill lyfta att det även finns andra grupper än israeler och palestinier som har intresse av hur en lösning utformas, exempelvis kristna.

Översiktsbild på gamla stan i Jerusalem där judarnas klagomur ligger i förgrunden och strax bakom syns muslimernas Klippmoskén, eller Klippdomen som den också kallas. I närheten finns också historiska platser som är viktiga för kristna.

Bildrobertharding

Vad skulle staten få för namn?

– Ett förslag är att det skulle kunna heta Israel (Yisra'el) på hebreiska och Palestina (Filastin) på arabiska, ungefär som vårt grannland heter Suomi på finska och Finland på svenska.

Vilka utmaningar finns med att bilda en enstatslösning?

– En av de största utmaningarna är förstås att få parterna själva att gå med på något sådant, eftersom det är så otroligt djupt grundat i själva identiteten hos judar att ha en egen stat och hos palestinier att ha en egen stat. Känslan av att ”vi måste få en egen stat” tror jag blir väldigt svårt att få dem att släppa. Även om det finns människor inom båda parterna som ser enstatslösningen som enda möjlighet.

Finns det risk att en av staterna tar över den andra helt i införandet av en enstatslösning?

– Både ja och nej. Ja, risken finns förstås när den ena parten är så mycket mer väletablerad. Det är snarare så att palestinierna skulle få bli medborgare i Israel än tvärtom. Israel är så väletablerat, välorganiserat och fungerar så mycket bättre än den palestinska staten just nu. Så i praktiken skulle det vara att lägga till palestinsk befolkning till Israel och då finns förstås risken att de som kan systemet och är inne i det fortsätter att dominera, säger Patrik Johansson, och fortsätter:

– Nej, i betydelsen av att det inte skulle behöva bli så av en enstatslösning då det i praktiken redan är så, att Israel har tagit över. Det är det som vi måste motarbeta.

Vad har Israel att förlora på en enstatslösning?

– Traditionellt har Israel presenterat sig som en judisk och demokratisk stat. En enstatslösning innebär att de måste välja mellan att vara judisk eller demokratisk.

Gemensam stat kan bli "det fria Palestina"

Om landgränserna som FN föreslog för en tvåstatslösning 1947 hade respekterats hade en judisk och demokratisk stat kanske kunnat vara möjlig. Men som det ser ut i dag är det inte det. 

En judisk stat i hela landet mellan floden och havet innebär diskriminering av miljoner palestinier och är därför inte en lösning på konflikten. En demokratisk stat med lika rättigheter för alla är en lösning.  

– Det är ett faktum att judarna har varit särskilt utsatta under väldigt lång tid och skulle kanske behöva en egen stat på annat sätt än andra folk. Men Israel har underminerat möjligheterna till en tvåstatslösning så pass mycket att det är dags att omvärlden talar klarspråk: en judisk stat i hela landet mellan floden och havet innebär diskriminering av miljoner palestinier och är därför inte en lösning på konflikten. En demokratisk stat med lika rättigheter för alla är en lösning.  

Patrik Johansson tipsar om en sida från BBC med kartor som visar hur gränserna har förflyttats. 

Vad har palestinierna att förlora?

– Ett eget land har varit deras mål under så lång tid. Båda sidorna har offrat så många och det blir en känsla av ’det är så många som dött för vår sak, hur kan vi ge upp det nu’. Det blir svårt att backa och släppa tanken på ett fritt Palestina. Men man måste kanske tänka om, se att det ”fria Palestina” är den gemensamma staten.

Föreläsning under Vetenskapslunch

Se sändning från det populärvetenskapliga arrangemanget Vetenskapsluncher på Curiosum i Umeå i början av februari 2024. Patrik Johansson beskriver utvecklingen i Israel och Palestina och vilka misstag som har gjorts i arbetet med att få till en fredlig lösning på konflikten, och hur enstatslösningen är ett rimligt alternativ. 

Andra svåra konflikter som ändrats snabbt

I 75 års tid har målet med en tvåstatslösning misslyckats. Patrik Johansson inser att en enstatslösning inte heller finns inom räckhåll just nu. Men från historien finns exempel på konflikter med svåra motsättningar som förvånansvärt snabbt gått över i något annat, även om det finns problem att hantera även i de lösningarna. Exempelvis gick det bara ett halvår mellan folkmordet i Srebrenica och ett fredsavtal mellan parterna, Daytonavtalet. I Sydafrika rådde apartheid i decennier, mellan slutet av 1980-talet till början av 1990-talet dödades 1 000 personer om året i politiskt våld men 1994 valdes Nelson Mandela till landets president i ett demokratiskt val av hela befolkningen. Och det hade inte gått många år efter andras världskriget slut innan grundandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG), som ligger till grund för dagens EU.

– Där hade man kunnat tro att det skulle vara generationer av motsättningar. Så det är inte helt taget ur luften att man trots svåra motsättningar någorlunda snabbt kan landa i något annat, säger Patrik Johansson.

Det behövs att fler tar ställning för enstatslösningen.

Men för att någonsin kunna nå en enstatslösning krävs det att frågan lyfts på agendan. Med över 20 år inom fredsforskning och med den kännedom han har kring konflikten känner Patrik Johansson sig kallad att vara en röst för den möjligheten.

–  Jag tror att det behövs att fler tar ställning för enstatslösningen och att man pratar om den som om något möjligt, och som något som i praktiken redan finns där, säger han.

Bakgrund Patrik Johansson

Patrik Johansson är sedan 20 år tillbaka lärare och forskare i freds- och konfliktstudier vid Umeå universitet, han är även samordnare för programmet för internationell kris- och konflikthantering.

Han studerade inom freds- och konfliktstudier vid Uppsala universitet, där han sedan arbetare och bland annat var med och arrangerade ett seminarium mellan israeler och palestinier.

Han har på uppdrag av Utrikesdepartementet skrivit en delstudie i en mer omfattande utredning om Mellanöstern.

1994 läste han en sommarkurs vid Birzeit University på Västbanken.

Mellan 2003 och 2004 bodde han ett år på Västbanken, där han arbetade för organisationen Temporary International Presence in Hebron, TIPH, med uppdrag att övervaka situationen i staden Hebron och skriva rapporter om brott mot Osloprocessen, om israeliskt tillbakadragande i Hebron och brott mot mänskliga rättigheter och humanitär rätt.

Patrik Johansson Universitetslektor

E-post

090-786 99 77